Nej, inte Bhutan, snälla inte Bhutan. Jag satt nyligen på ett seminarium på ABF där rödgröna tänkare bland annat diskuterade tillväxt och när jag hörde ordet lycka visste jag att det var klippt.
Och jodå. Visst kom det. Det lilla kungadömet Bhutan fascinerar bortom all rimlighet. Där räknar man inte BNP utan bruttonationallycka. Så himla mysigt!
Visserligen var internet fram tills nyligen förbjudet, yttrandefriheten starkt begränsad, utbildningsnivån låg och befolkningen tvingad att bära färgglada folkdräkter, men varför fokusera på sånt trist. De är ju så glada! Inte alls som vi stressade västerlänningar.
Det finns få saker jag hatar lika mycket som fattigdomsexotisering. Det skulle i såfall vara ofrihetsexotisering. Att tillväxtkritiken också denna gång lyckades trilla ner i det diket var typiskt och tråkigt.
Typiskt för att tillväxtkritikern ofta gör det. Han drömmer sig tillbaka till en tid med sämre materiell standard och ”enkelhet”, ogillar teknikutveckling, medger att Bangladesh kanske behöver bli rikare men vill inte sällan ha ett formellt tillväxttak i väst.
Här skulle jag kunna peka på Göran Greider i senaste boken, på en del av tillväxtkritiken i senaste numret av Tvärdrag eller på ett antal av bidragen i den rödgröna Antologin Vårt sätt att leva kommer att ändras (det var för övrigt på släppseminariuet för den som det började Bhutan-romantiseras) eller för all del på mer traditionellt konservativa.
Den här tillväxtkritiska och antimaterialistiska ådran är i grunden nykonservativ, tänk på hyllningar till långsamhet och äkthet, och ser på klassiskt konservativt sätt förändringar som dåliga. Då syftar jag inte bara på det tillbakablickande romantiserandet av 70-talets Vingåker utan på själva idén om exempelvis tillväxttak. Om saker inte får växa får de egentligen inte förändras. Om saker inte får förändras låser vi fast oss i exakt den maktstruktur som råkar finnas just vid den tidpunkt när tillvaron låses. Vi får inte tänka och inte tänka oss något annat.
Tråkigt för att det faktiskt finns rimlig och viktig kritik mot BNP-tillväxt som mått på välstånd.
BNP räknar exempelvis inte miljöförstöring som kostnader, något som långsiktigt är både ekonomiskt och ekologiskt skevt och skapar en bild av att det finns en konflikt mellan ekonomisk utveckling och miljöskydd. En sådan konflikt kan kanske finnas ibland, men alls inte i den utsträckning vi tror om vi stirrar enbart på BNP-måttet. Det finns rörelser mot att försöka skatta miljö i ekonomiska termer och på så sätt få in den i ekonomin och i den utsträckning vi kommer fortsätta mäta BNP är det utmärkt. Dessutom har det den positiva bieffekten att man kan komma bort från den tragedy of the commons som vissa naturresurser lyder under. Fisket är ett exempel där äganderätter och prissättning kan vara en väg bort från miljöförstörande utfiskning.
Men problemen går längre än så. Mäter BNP ens på ett rimligt sätt ekonomiskt välstånd? När vi envisas med att primärt mäta just BNP och tala om tillväxt endast i dess termer så riskerar vi missuppfatta vad som är bra och dålig utveckling, bra och dålig politik.
BNP mäter endast sådant som säljs på marknader, med vissa mätproblem för offentlig sektor. Det mäter inte obetalt arbete, oavsett om det är vård av barn, marmeladkokning eller utveckling av opensource-programvara. Om en person väljer att lönearbeta mindre för att göra något av ovanstående är det kortsiktigt dåligt för tillväxten.
Det må vara lätt att håna miljömuppar som tycker att folk borde odla biodynamiska rödbetor iförd folieburkini i stället för att arbeta. Men hur enkelt är det att rikta samma löje mot den som bygger kod för att det är roligt eller för uppskattning från sina likar? Eller den som ägnar sig åt medborgarjournalistik eller konstnärligt skapande? Den som arbetar ideellt med läxläsning för förortsbarn?
Gratisekonomin är inte dålig ekonomi. Den fungerar bara lite annorlunda. Det här ser vi bevis på hela tiden när det visar sig att nedladdning leder till ökade vinster för skivbolagen, eller bara på den fenomenala tillväxtökning som gratisarbetar-internet ändå medfört för världen.
Ändå analyserar vi ekonomi som om det som saknar pris vore värdelöst, som om endast det som görs mot betalning är bra för samhället. Som om man fortfarande på ett meningsfullt sätt kunde dra gränser mellan amatör och professionell. Den gränsen går vid betalning men inte vid kvalitet. När man ser på konst, eller för all del medier, är det mesta av det mest högkvalitativa mer eller mindre obetalt för den som utför arbetet. Är det inte ändå av värde för samhället att det finns? Det är i sammanhanget kanske talande att jag alltså skriver en dubbelt så lång och därmed förhoppningsvis dubbelt så innehållsrik version av den här artikeln helt gratis för bloggläsare att läsa lika gratis. Här kommer alltså premiumversionen utan kostnad eller ersättning medan basicvarianten är betald.
När Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt talar om att vi måste arbeta mer syftar de ändå bara på betalt arbete.
Både vänsterpartiet och miljöpartiet beslutade nyligen att driva frågan om arbetstidsförkortning. De hånfulla kommentarerna kom omedelbart. Jag är inte för en påtvingad 6-timmarsdag, men vi fick 8-timmarsdagen för snart 100 år sedan. Var det gudomlig inspiration som gjorde att man redan 1919 kom fram till den absolut optimala lönearbetstiden?
Det är för övrigt just arbetstiden som ligger bakom de stora skillnaderna i BNP i den rika världen. I Sverige har vi 1,5 års föräldraledighet och ofta sex veckors semester mot USA:s vanliga fyra respektive två veckor. Detta är val vi har gjort, och jag tror att de flesta svenskar skulle välja samma sak igen om de fick möjlighet. Eftersom vi faktiskt gillar att vara lediga mer här är det osannolikt att se att vi teoretiskt skulle kunna ha en amerikansk BNP-nivå. (Nu har vi dock i Sverige högre kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden än i många länder, ett relativt enkelt sätt att få högre tillväxt genom att obetalt arbete blir betalt och därmed räknas in i BNP. Den gigantiska frihetsökning det innebär för kvinnor att få en egen ekonomi är dock den överlägset främsta vinsten med det systemet.)
Det finns tillväxtentusiaster som generöst säger att BNP-ökningar såklart kan användas till både materiella förbättringar och till ökad fritid. Men det är ett engångsargument. Om människor faktiskt väljer att växla ut tillväxtökning i arbetstidsminskning skulle det ju i sin tur minska tillväxten. Och om man använder tillväxt som övergripande mått vore det alltså dåligt.
Men tillväxt är inte längre ett rimligt enda mått, om det någonsin var det, och lönearbete är inte det enda arbetet som är värt något, inte ens ekonomiskt. BNP-eran är över. Om vi bara kan komma överrens om att folkdräktstvång och diktatur inte är ett alternativ kanske vi kan prata om vad vi vill ha i stället.
Detta är alltså en dubbelt så lång version av texten jag i dag har i Expressen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
22 kommentarer:
"(Nu har vi dock i Sverige högre kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden än i många länder, ett relativt enkelt sätt att få högre tillväxt genom att obetalt arbete blir betalt och därmed räknas in i BNP. Den gigantiska frihetsökning det innebär för kvinnor att få en egen ekonomi är dock den överlägset främsta vinsten med det systemet.)"
Men det är ju precis det som är finessen med att räkna endast det betalda och fritt valda arbetet i BNP.
Du får ett objektivt omdöme för vad arbetet faktiskt är värt (ett omdöme även känt under namnet "pengar"), så att du kan välja eller välja bort. Ditt arbete växlas in i konkret frihet.
Gratisekonomin i fildelarbranschen beror ju på att marginalkostnaden för att distribuera digitala media är nära noll. Alla priser över nära noll är ett konstlat högt pris.
Men du kan inte ha den prisnivån på dyrare saker.
Och vad hånet mot 6-timmarsdagen anbelangar: det är 6 timmar med bibehållen lön som hånas. Att man förväntar sig den kraftiga reallöneökningen utan att först har gjort produktivitetsvinsten.
Jobba 6 timmar är det ju många som gör. Fast det kallas för "deltid". Men oavsett vad det kallas så är det ju ändå producerad nytta per tidsenhet som avgör löneutrymmet.
Just om detta diskuterade jag för några månader sedan med min nationalekonom-professor-vän:
"Jag har funderat på vad jag skulle syssla med om jag var nationalekonom. Just nu känns det ganska uppenbart; att värdera produktivitet. Som jag skrev förrut så tycker jag inte att tillväxt-siffrorna i sig är speciellt intressanta, eftersom massproduktion och ett användande av ändliga resurser betraktas på
samma sätt som effektiv och sparsam produktion av kvalitet. Och dessutom räknas inte statsapparatens produktion in, vilket innebär att en massa arbete för att förvalta samhället och demokratin ses som
konsumtion istället för produktion. Det måste ju finnas bättre sätt att värdera produktion är bara vad folk är villiga att betala? Sen, vaddå villiga att betala? I och med att reklam skapar en villighet att
betala, så skapar den också ett värde, men är det verkligen produktion? Att "stimulera efterfråga". Sen produceras så vansinnigt mycket strunt (nya blodtrycksmediciner forskas fram trots att de inte
behövs och sedan säljs de med väldigt mycket marknadsföring). Dyra lyxprodukter produkter som vi inte behöver värderas högt, men produkter som är viktiga, tex barnomsorg, som vi lyckats hålla kostnaderna nere för, värderas lågt eller inte alls.
Jag menar att det måttet vi har för produktion bidrar till att vi politiskt försöker få folk att konsumera för konsumtionens skull, och arbeta för arbetets skull. Tänk om man en enda gång diskuterade Vad
folk borde jobba med för att skapa långsiktiga värden, istället för att hävda att alla måste jobba och producera så mycket som möjligt och hoppas på att "marknaden" sysselsätter dem med någonting vettigt. Jag tycker att i vårat kapitalistiska system ägnas väldigt mycket av vår produktivitet åt fullständigt bizarra ändamål - slöseri av resurser helt enkelt. Denhär ineffektiviteten i det kapitalistiska systemet när det gäller att producera långsiktiga värden, den skulle jag vilja göra någonting åt. Eller åtminstone skapa ett mätverktyg som inkluderar
kvaliteten i produktionen."
såhär svarade han:
"Jag tror rent allmänt att tanken på att om man bara skulle få till ett bra mått istället för BNP så skulle samhället på något vis få en bättre riktning tror jag är för enkel. Det finns en ganska stor forskning om alternativa mått till BNP, men den har inte särskilt stor påverkan på politiken för det. Själv ser jag på BNP-mått ungefär som på medeltemperatur, det är inget stort fel på något av måtten, men de säger inte så där väldigt mycket om hur bra samhället är att leva i."
Han förstår inte vad jag menar med "långsiktiga värden", men helt enkelt långsiktiga investeringar som är av värde för ett samhälle men som direkt gagnar enskilda människor isom konsumenter just nu; i hus som ska stå i 400 år och inte i 50 år, ungdomar med risk för att hamna i kriminalitet, bevarande av urskog. Och så vidare, och så vidare.
Lysande Isobel, fullständigt lysande! Kan skriva under på vart enda ord. Hade faktiskt inte hört det där med Bhutan förut. Men en seriös, icke-konservativ och icke-flummig tillväxtkritik har jag längtat efter länge.
Hade faktiskt inte hört det där med Bhutan förut. Men en seriös, icke-konservativ och icke-flummig tillväxtkritik har jag längtat efter länge.
----------------------------------
Thoreau skrev Walden 1855.
för det första: strålande text isobel, tack för den.
som ola mycket riktigt konstaterar så måste man inte jobba 8 timmar, man kan jobba mindre. tycker jag att tillväxten givit mig ett alltför stort konsumtionsutrymme kan jag - utan att ta den långa omvägen genom radikal politisk systemförändring - direkt påverka detta genom att ge bort mina pengar till de som jag tycker bättre behöver dem. skillnaden är att en dylik praktisk åtgärd i motsats till tomt poserande med fraser kräver ett minimum av personligt ansvarstagande och moralisk konsekvens.
"Där stod anarkisternas elit och mumlade att det var olagligt att bränna pengar"
Eric Fylkeson i samtal med Gunnar Harding ett par dagar innan Bruno K Öijer bestämde sig för vad han skulle göra med stipendiet han fått. Det ursprungliga förslaget var att bränna sedlarna som en annan elgitarr, men det var mycket riktigt förbjudet på den tiden att elda upp äkta pengar (faktiskt också att förvränga graveringen på mynt).
Den PR Öijer fick genom att skänka bort stålarna på tricken hade, som det brukar heta, inte kunnat köpas för pengar.
Iden men den mesta seriösa tillväxts kritiken, för det finns sådan också, är att sluta ta ut BNP ökningar i TV apparater och bilar och stället ta ut det i arbetstidsförkortning. sen finns det mer flumiga alternativ men det gör det även hos högerspökena.
Ett problem i sammanhanget är ju att det ofta är militär teknikutveckling som pressar fram fronterna och den har också en tendens att suga åt sig resurser, även i fredstid, så länge det finns hotbilder. Vilket det ju alltid finns på åtminstone några håll. Manhattanprojektet, rymdprogrammen i USA, Sovjet och Kina, den indiska atombomben och radarn under andra vkr är typiska exempel på hur militärt relaterade ansträngningar trycker upp både tekniksa prestanda och tillväxt - men också tar resurser. Och det är klart att med en eller annan stormaklt som är beredd att rikta sina ansträngingar och sin tillväxt åt det hållet så kan andra länder inte utan vidare välja att dra ner på sin tekniska/industriella output och växla ut tillväxten i kortare arbetstid. Då riskerar man, brutalt uttryckt, att en fientlig armé slår omkull en och sedan förslavar beflökningen i *sina* fabriker. Det är naturligtvis inte något som slår direkt, men i längden ser det onekligen ut så.
En fråga: Kan det inte vara så att det finns en avtagande avkastning när det gäller produktion? Dvs att den hundraförsta enheten är mindre värd än den första? Och att detta inte kan komma till uttryck om man mäter det med en skala där den hundraförsta mätsträckan är lika lång som den första?
Problemet är väl i och för sig inte mätenheterna. Utan de drivkrafter som ligger bakom den produktion för produktionens skull som jag tycker mig se idag.
Man kan t.ex. tänka sig att den som jagar efter en platt-tv inte gör det för platt-tvns skull utan för att något annat inte står till buds. Det kanske inte direkt är förbjudet att gå ner i arbetstid - men man blir inte populär om man gör det, i synnerhet inte på arbetsmarknaden. Där värderas den högst - och har den störst chans att få jobb - som jagar efter platt-tvn, dvs pengar.
Med detta vill jag hävda att det vi jagar efter inte är pengar, dvs BNP, utan status. Vi vill inte bli bedömda som underlägsna några andra. Och det dessvärre enda sättet att värdera status i vårt samhälle är just pengar. Följaktligen spelar det ingen roll om BNP-begreppet manipuleras hit eller dit i statistiken, drivkraften efter att göra om allt mer materia till avfall kommer ändå att fortsätta, så länge status värderas i konsumtion.
Micke, jag medger att jag inte har läst Thoreaus bok Walden från 1855. Dock har jag, i samband med att jag skrev min examensuppsats om Joseph Raz, läst hans skrift om civil olydnad, och den var intressant.
Jag påstår inte att Isobel tänkt något som ingen annan vågat tänka tidigare, och tror inte att hon själv gör sådana anspråk. Men i tillväxtkritik i *Sverige* *idag* kommer ofta fram just de trista tendenser som Isobel så träffande sammanfattar med "Bhutan".
Jag borde, till "icke-konservativ" och "icke-flummig", ha lagt "icke-totalitär" också. Pol Pot var ju mot tillväxtmåttet men varken han eller Konungen av Bhutan kan väl beskyllas för att vara flummare :-)
Thoureau har helt klart inspirerat den frihetliga vänstern. För oss som likt Isobel vill diskutera ett seriöst alternativ till tillväxtfundamentalism och ekonomism finns, inom de delar av den frihetliga vänstern som inte fastnat i identitetspolitik eller kravallromantik, skatter att hämta.
Jag delar inte Thoureaus vurm för enslighet i naturen, och står själv knappt står ut en dag utanför storstaden. Men en bok i Thoureaus anda från 1995, "Opposing the system" av Charles A Reich, hade viss betydelse för mitt politiska engagemang. Och bland det jag gillar mest med Isobels diskurs är hennes fördomsfria benägenhet att plocka bra delar från högst olika tänkare och skribenter, man behöver inte köpa någons lösning rakt av.
Det är inte farligt att kritisera vår västerländska civilisation. Farligt blir det först när man är beredd att offra fri- och rättigheter för fixa och färdiga utopier. Jag hade en e-postkonversation med Per Svensson ang. hans hårda kritik av Nina Björk. Vi kunde enas om att, hur kritisk han än är till Nina Björk, går det ingen rak linje mella Nina Björk och Pol Pot. Följande text av Nina Björk kan jag för övrigt varmt rekommendera:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article6867689.ab
Utmärkt text Isobel!
noterar med intresse att tillväxtkritikern är en man,
och lägger in en fotnot om att svenska kvinnors förvärvsarbete blir mindre imponerande och man kollar hur många som jobbar deltid för att också hinna med hemmafronten.
Slutligen är det få som tänker på den enorma fritidsökning det innebär att vi numera pensionerar oss vis 63 och lever tills vi är 83, merparten av denna tid i god hälsa. Så även om arbetsdagen varit konstant vid 8 timmar, har vi fått mer tid.
(en annan femma är att många nog skulle må bra av att fördela den jämnare över livet. Friåret är en idé med oförtjänt dåligt rykte!)
Åtminstone är Skogsmulle en man :-) Och hippien också, oftast, kanske delvis för att i deras miljö kunde "Make love not war" betyda att ha sex med en tjej utan hennes samtycke, jfr boken "Gatans barn" av Evelyn Lau. Och jag känner själv mer samhörighet med mina kvinnliga kollegor som kollade på Sex And The City och åker och shoppar i New York.
Men miljöpartiets förväntade framgång i valet i höst beror väl bl.a. på att de nu lyckas nå nya väljargrupper i storstäderna. För problemen med klimatet, jordens ändliga resurser och stressrelaterade folksjukdomar är verkliga problem som berör både män och kvinnor. Förnuftiga tillväxtkritiker, t.ex. Nina Björk och Maria Wetterstrand, är ganska ofta kvinnor.
bitch
Det var en gång en burk. I burken låg en baktierie. Bakterien förökade sig en gång var sekund med början klockan tio. Efter en sekund var det två bakterier. Efter två sekunder var det fyra osv. Klockan elva var burken full av bakterier. När var burken halvfull? En sekund i elva.
Det där var ett hypotetiskt exempel, men det finns också en sann historia om en renflock som kom till en arktisk ö. Renarna var de första större djuren som kom till ön, och de började genast att frossa i den frodiga, orörda grönskan, och förökade sig ungefär som bakterierna i burken ovan. Häpp så fanns 10 000 renar på ön, och så var den fullständigt sönderbetad. Så gick ännu en tid, så var det åter fyrtio renar på ön.
En artikel om tillväxt som inte belyser dessa problem är fullständigt värdelös. Vad ska exempelvis ersätta oljan, Isobel? Eller fosforn? Eller fisken? Eller vad som helst av alla de naturresurser som skövlas i just detta nu?
Jag gillar ordet bruttonationallycka.
Är dock osäker på om man vågar stå för den åsikten utan att per automatik bli sorterad som ett fan av inskränkt yttrandefrihet, dålig utbildning och färgglada kläder.
Kanske kan BNL få samexistera med BNP - eller måste man välja?
Kruxet är bara, som kritiker av Torbjörn Tännsjös mekaniska utilitarism brukar påpeka, att det inte går att mäta lycka. Tännsjö är naturligtvis fri att laborera med vilka filosofiska teorier han vill. Men om en politisk (eller religiös eller psykologisk) ledare utger sig för att verkligen kunna mäta och leverera lycka tycker jag man ska vara misstänksam.
Micke, jag medger att jag inte har läst Thoreaus bok Walden från 1855.
--------------------------------
Gör det.Det står en del om arbete i den.Man behöver inte ha någon dragning till att "bo i naturen" för att förstå och kanske också upskatta den.
Thoureau har helt klart inspirerat den frihetliga vänstern
---------------------------------
Vilket är intressant idag eftersom han inte alls var socialist utan snarare liberal.
Vad jag uppfattar som skiljer honom från dagens liberaler är att han inte tar NÅGON hänsyn till till dom ekonomiska särinressen som utgör dagens högers klienter.
Dagens liberalism (både den "frihetliga" och den "traditionella" har marknaden och dess företrädare som BÄRANDE grund för ALLT.Marknaden är kyrkan.
Thoreau har INGET annat än individen och som grund.
Jag har tidigare haft en klar socialistisk inställning men har tappat bort den och finner inte att dom rådande liberala trenderna är något alternativ eftersom dessa i ÄNNU högre grad än socialismen utgör advokatyr för särintrssen.
Därför är Thoreau intressant för mig.
Thoreau har också en mer eller mindre tydlig koppling till österländska tänkare med grund i Buddhism som i mina ögon också kan sägas vara en religion som i högsta grad i sin kärna är frihetlig och syftar till individens befrielse.
Dock har, på Sri Lanka, en del buddhistiska singaleser begått lika avskyvärda brott som de mestadels hinduiska 'tamilska tigrarna' har gjort. Samtidigt finns det hos båda folkgrupperna där, liksom i andra konfliktzoner, en massa människor som vill leva i tolerans och samexistens. Jag tror inte någon religion av någon betydelse har rena händer, och ateismen har det inte heller. Det viktiga är inte vem/vad du tror på, utan vad tron (eller tvivlet) får dig att göra och hur du tolererar den som tror på något annat. Svenska kyrkans engagemang för klimatet är t.ex mycket värdefullt även om den gud, som de upplever har kallat dem, inte finns.
Jag tror inte att man kan klandra kristendomen som sådan för vad länder med kristen befolkning åstadkom under första världskriget.
Jag skulle ha väldigt svårt att få den ekvationen att gå ihop.
Nej, givetvis inte! Det är människorna bakom gärningarna som ska klandras. Min poäng är att alla religioner, buddhismen inkluderad, fungerat som rättfärdigande av förtryck. Om buddhismen ger dig livskraft, så fine! Jag är tolerant.
PS. Micke, jag är en sökare precis som du. Jag tror inte religionen har det jag söker, men jag vet inte riktigt var jag ska leta istället. DS
Jag är inte buddhist.Jag tror inte att man blir vare sig buddhist, muslim eller katolik genom att vända på klacken men efter att under ett par år ha läst om buddhism och andra närstående ämnen har jag kommit fram till att man där har den mest rimliga synen på livet och existensen.
Jag läste böcker av en man som heter Jon Kabat Zin och den var en öppning till mitt intresse för detta. Om du är intresserad så är han mitt tips på en startpunkt en bok som heter Vart du än går så är du där.Det är på ytan en bok som handlar om att hantera stress men i grunden är den en introduktion till något som är mer omfattande som författaren inte försöker truga på läsaren.
Video
Video
Skicka en kommentar