Inte samma gamla tillväxtkritik, extendend version

Nej, inte Bhutan, snälla inte Bhutan. Jag satt nyligen på ett seminarium på ABF där rödgröna tänkare bland annat diskuterade tillväxt och när jag hörde ordet lycka visste jag att det var klippt.

Och jodå. Visst kom det. Det lilla kungadömet Bhutan fascinerar bortom all rimlighet. Där räknar man inte BNP utan bruttonationallycka. Så himla mysigt!

Visserligen var internet fram tills nyligen förbjudet, yttrandefriheten starkt begränsad, utbildningsnivån låg och befolkningen tvingad att bära färgglada folkdräkter, men varför fokusera på sånt trist. De är ju så glada! Inte alls som vi stressade västerlänningar.

Det finns få saker jag hatar lika mycket som fattigdomsexotisering. Det skulle i såfall vara ofrihetsexotisering. Att tillväxtkritiken också denna gång lyckades trilla ner i det diket var typiskt och tråkigt.

Typiskt för att tillväxtkritikern ofta gör det. Han drömmer sig tillbaka till en tid med sämre materiell standard och ”enkelhet”, ogillar teknikutveckling, medger att Bangladesh kanske behöver bli rikare men vill inte sällan ha ett formellt tillväxttak i väst.

Här skulle jag kunna peka på Göran Greider i senaste boken, på en del av tillväxtkritiken i senaste numret av Tvärdrag eller på ett antal av bidragen i den rödgröna Antologin Vårt sätt att leva kommer att ändras (det var för övrigt på släppseminariuet för den som det började Bhutan-romantiseras) eller för all del på mer traditionellt konservativa.

Den här tillväxtkritiska och antimaterialistiska ådran är i grunden nykonservativ, tänk på hyllningar till långsamhet och äkthet, och ser på klassiskt konservativt sätt förändringar som dåliga. Då syftar jag inte bara på det tillbakablickande romantiserandet av 70-talets Vingåker utan på själva idén om exempelvis tillväxttak. Om saker inte får växa får de egentligen inte förändras. Om saker inte får förändras låser vi fast oss i exakt den maktstruktur som råkar finnas just vid den tidpunkt när tillvaron låses. Vi får inte tänka och inte tänka oss något annat.

Tråkigt för att det faktiskt finns rimlig och viktig kritik mot BNP-tillväxt som mått på välstånd.

BNP räknar exempelvis inte miljöförstöring som kostnader, något som långsiktigt är både ekonomiskt och ekologiskt skevt och skapar en bild av att det finns en konflikt mellan ekonomisk utveckling och miljöskydd. En sådan konflikt kan kanske finnas ibland, men alls inte i den utsträckning vi tror om vi stirrar enbart på BNP-måttet. Det finns rörelser mot att försöka skatta miljö i ekonomiska termer och på så sätt få in den i ekonomin och i den utsträckning vi kommer fortsätta mäta BNP är det utmärkt. Dessutom har det den positiva bieffekten att man kan komma bort från den tragedy of the commons som vissa naturresurser lyder under. Fisket är ett exempel där äganderätter och prissättning kan vara en väg bort från miljöförstörande utfiskning.

Men problemen går längre än så. Mäter BNP ens på ett rimligt sätt ekonomiskt välstånd? När vi envisas med att primärt mäta just BNP och tala om tillväxt endast i dess termer så riskerar vi missuppfatta vad som är bra och dålig utveckling, bra och dålig politik.

BNP mäter endast sådant som säljs på marknader, med vissa mätproblem för offentlig sektor. Det mäter inte obetalt arbete, oavsett om det är vård av barn, marmeladkokning eller utveckling av opensource-programvara. Om en person väljer att lönearbeta mindre för att göra något av ovanstående är det kortsiktigt dåligt för tillväxten.

Det må vara lätt att håna miljömuppar som tycker att folk borde odla biodynamiska rödbetor iförd folieburkini i stället för att arbeta. Men hur enkelt är det att rikta samma löje mot den som bygger kod för att det är roligt eller för uppskattning från sina likar? Eller den som ägnar sig åt medborgarjournalistik eller konstnärligt skapande? Den som arbetar ideellt med läxläsning för förortsbarn?

Gratisekonomin är inte dålig ekonomi. Den fungerar bara lite annorlunda. Det här ser vi bevis på hela tiden när det visar sig att nedladdning leder till ökade vinster för skivbolagen, eller bara på den fenomenala tillväxtökning som gratisarbetar-internet ändå medfört för världen.

Ändå analyserar vi ekonomi som om det som saknar pris vore värdelöst, som om endast det som görs mot betalning är bra för samhället. Som om man fortfarande på ett meningsfullt sätt kunde dra gränser mellan amatör och professionell. Den gränsen går vid betalning men inte vid kvalitet. När man ser på konst, eller för all del medier, är det mesta av det mest högkvalitativa mer eller mindre obetalt för den som utför arbetet. Är det inte ändå av värde för samhället att det finns? Det är i sammanhanget kanske talande att jag alltså skriver en dubbelt så lång och därmed förhoppningsvis dubbelt så innehållsrik version av den här artikeln helt gratis för bloggläsare att läsa lika gratis. Här kommer alltså premiumversionen utan kostnad eller ersättning medan basicvarianten är betald.

När Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt talar om att vi måste arbeta mer syftar de ändå bara på betalt arbete.

Både vänsterpartiet och miljöpartiet beslutade nyligen att driva frågan om arbetstidsförkortning. De hånfulla kommentarerna kom omedelbart. Jag är inte för en påtvingad 6-timmarsdag, men vi fick 8-timmarsdagen för snart 100 år sedan. Var det gudomlig inspiration som gjorde att man redan 1919 kom fram till den absolut optimala lönearbetstiden?

Det är för övrigt just arbetstiden som ligger bakom de stora skillnaderna i BNP i den rika världen. I Sverige har vi 1,5 års föräldraledighet och ofta sex veckors semester mot USA:s vanliga fyra respektive två veckor. Detta är val vi har gjort, och jag tror att de flesta svenskar skulle välja samma sak igen om de fick möjlighet. Eftersom vi faktiskt gillar att vara lediga mer här är det osannolikt att se att vi teoretiskt skulle kunna ha en amerikansk BNP-nivå. (Nu har vi dock i Sverige högre kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden än i många länder, ett relativt enkelt sätt att få högre tillväxt genom att obetalt arbete blir betalt och därmed räknas in i BNP. Den gigantiska frihetsökning det innebär för kvinnor att få en egen ekonomi är dock den överlägset främsta vinsten med det systemet.)

Det finns tillväxtentusiaster som generöst säger att BNP-ökningar såklart kan användas till både materiella förbättringar och till ökad fritid. Men det är ett engångsargument. Om människor faktiskt väljer att växla ut tillväxtökning i arbetstidsminskning skulle det ju i sin tur minska tillväxten. Och om man använder tillväxt som övergripande mått vore det alltså dåligt.

Men tillväxt är inte längre ett rimligt enda mått, om det någonsin var det, och lönearbete är inte det enda arbetet som är värt något, inte ens ekonomiskt. BNP-eran är över. Om vi bara kan komma överrens om att folkdräktstvång och diktatur inte är ett alternativ kanske vi kan prata om vad vi vill ha i stället.

Detta är alltså en dubbelt så lång version av texten jag i dag har i Expressen.

Om Greider, greiderismen och det direktspår den ändå har in i mig.

Det är inte bara tamburmajorerna som gör det. Jag har bevakat första maj många år. Det börjar alltid med att jag trött och cyniskt tittar på några hejiga ungdomsförbundare som försöker köra prideschlagers och slutar med att jag ler med mungiporna fulla av avund mot hundratals medelålders handelsanställda som går där i slutet av tåget, långt från ledningen, tillsammans.

Det finns något i det där "tillsammans".

Det finns något i min politiska ensamhet och vrede.

Enligt Göran Greider har jag ett vänstermedvetande, att döma av hans skissering av den politiska varelsen i den här nya kombinerade självbiografin och kampskriften Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Om man bortser från rätt mycket av det jag faktiskt tycker stämmer det. Han skriver om mig när han skriver om sig själv. Missnöjet som drivkraft, oförmågan att passa in.

Läs resten av den här texten hos Dalarnas tidningar

Crybaby

I dag har jag en snutt i tidningen om Polanskis gråta-ut-brev. Jag bad dem länka till förhöret med offret på nätet och det kanske kommer. För att ge en liten motvikt mot textmassorna om hur synd det är om Polanski alltså.

Några få ip-nummer färdas många många gånger per dag mellan mig och Niclas Berggren. Nog för att jag mer än gärna sammankopplas med honom - skarpare och mer intressant intellekt får man leta efter - men jag kan ändå inte låta bli att fundera över varför. I dag har samma ip-nummer gått mellan oss hela eftermiddagen, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Snart börjar jag leta mönster och går ner mig i numerologi och då kommer Niclas inte längre vilja ha något med mig att göra.

ikväll feminism

Om ni inte redan sett det någonstans:

Ikväll tycker jag att ni borde komma och lyssna på när Maria Sveland, Magnus Betnér och Louise Persson under min ömma ledning talar om feminism. Behövs den, vad vill vi med den, vart är den på väg?

På Fores, arrangerat av Liberati Feminism mellan 19 och 21. Kom!

Rätt moral eller goda resultat - var god välj

För att rekapitulera: Sakine Madon skrev en text om att folk borde spara mer för att inte hamna i lyxfällor eller skuldsättning. Skärpa sig helt enkelt. Även om hon har rätt i sak (självklart vore det bättre om folk hade sparade pengar - fuck off-pengar som det också kallas) var det många som reagerade på att texten moraliserande tycktes utgå från att allt som krävdes var att fattiga liksom tog sig i kragen. Som om fattiga i allmänhet var det för att de sms-lånat till 18 plasmateveapparater och tre åkgräsklippare utan att ens ha gräsmatta, lyxfällan stylee.

Lisa Magnusson skrev då om hur fattiga människor saknar incitament att spara eftersom man inte får socialbidrag om man har pengar eller värdefulla saker, vilket i sin tur ledde till ytterligare diskussioner. Hon fick typiska invändningar om att det vore orättvist om man kunde använda sina egna pengar till roliga saker samtidigt som man fick hjälp med hyran av socialen.

Det är svårt att se tydligare exempel på fenomenet att tala förbi varandra. Det Lisa påpekar är inte vad som vore "rättvist" utan vilka effekter systemen ger i realiteten. För det klart att det är sant som hon säger. Om man är fattig, och av olika skäl, mer eller mindre medvetet, förväntar sig att behöva stöd från socialen då och då, är drivkrafterna att spara pengar extremt små. Man kan ha den förväntansbilden utan att nödvändigtvis alltid ha små inkomster, det kan handla om en uppväxt under förhållanden där mamma tvingades till socialbidrag för att klara ekonomin, insikten att man inte har några familjemedlemmar som skulle kunna hjälpa till ekonomiskt om det krisar, om att man har tillfälliga jobb och aldrig lyckas kvala in i socialförsäkringar eller a-kassa. Den senare gruppen har dessutom ökat drastiskt på senare år. Socialen finns där, och man vet, eller tror, att man då och då kommer behöva vända sig dit.

Om man då, när krisen inträffar, har sparat pengar, för att kunna åka på semester eller köpa en bil eller bara ha som allmän säkerhet, så får man inga pengar av socialen. Inte ens om man redan har köpt en bil får man det, för då måste man sälja bilen först. Inte ens om man råkar ha investerat i en bostad får man det, för då måste man sälja bostaden först (vilket dessutom är kontraproduktivt på alla sätt eftersom en person som bor i bostadsrätt generellt antingen bor i en region där det inte finns lediga hyresrätter eller där hyresboende i längden är dyrare än att bo i bostadsrätt eller radhus).

Om människor då är ekonomiskt rationella låter de såklart bli att spara och lånar i stället till bilen eller till semestern och konsumerar upp de extra pengar de hade kunnat lägga undan. Systemet uppmuntrar alltså människor till exakt det tanklösa ekonomiska beteende som Sakine helt riktigt tycker att de borde avstå ifrån. Allra mest uppmuntrar det till slit-och-släng-konsumtion av saker som inte finns kvar, omöjliga att sälja den dagen man tvingas till socialen.

Man kan såklart tycka att det ändå är bättre att systemet fungerar såhär, för att det vore "orättvist" på andra sätt. Jag förstår den där känslan av orättvisa, för övrigt. Men då måste man inse att man sannolikt aldrig kommer få människor att spara, om det nu är det man är ute efter. Man får välja mellan det man anser är moraliskt riktigt och det som ger de effekter man vill ha. Och om man då väljer moralen är det rätt konstigt att sedan moralisera över att folk inte beter sig som man skulle önska.

ps. Det här illustrerar för övrigt på ett bra sätt problemen med just behovsprövade bidrag som välfärdssystem, även bortom välkända effekter som inlåsning, stigmatisering och extrema marginaleffekter.

Uppdatering: Jag rekommenderar verkligen Marika Lindgren Åsbrinks två texter om problemen med socialbidrag (och deras ökande användning)!