I dag stormar ett antal borgerliga politiker och debattörer mot de rödgrönas lånefinansierade satsning på järnväg. "Det är inte ansvarsfullt" säger Fredrik Reinfeldt exempelvis till TT att "konsumera stora järnvägsprojekt till lånade pengar." Svenska Dagbladets ledare pekar på bestämmelserna i budgetlagen: "Bakom resonemangen i budgetlagen vilar samma klokskap som ligger bakom viljan att hindra obetänksamma konsumenter från att ta huvudlösa sms-lån."
Låt mig bara först säga att jag också gillar det här med stabila statsfinanser. Jag är i allmänhet nöjd med att Sverige under Anders Borg och diverse socialdemokrater tidigare haft bättre koll på pengarna än exempelvis Grekland eller Storbritannien.
Ändå måste man ställa sig frågan om inte motståndet mot lånefinansiering av viss sorts statlig verksamhet kommit att bli moraliskt och moraliserande snarare än rationellt. Ingen förväntar sig att ett företag ska bekosta byggandet av en ny fabrik med pengarna i kassan, ingen tycker ens att det är konstigt att enskilda människor har lån på sina bostäder.
Varför är det självklart för företag och individer att finansiera investeringar som förväntas ge stor framtida nytta med lån, medan samma sak är oansvarigt för staten? Varför kallar man det "konsumtion" när det helt uppenbart är en investering? Ny infrastruktur för transporter kostar ohyggligt mycket pengar, särskilt i tättbefolkade områden. Samtidigt kan de tänkas stå där ohyggligt länge och innebära nytta för många generationer skattebetalare. Johan August Gripenstedt (en tänkare och politiker som inte sällan hyllas av t ex Svenska Dagbladets ledarsida) byggde i mitten av 1800-talet ut stambanan för lånade pengar, spår som vi fortfarande använder. En klok investering, får man nog lov att säga. Eller är dagens ansvarsdebattörer mot den också? Var den också ansvarslös?
Man skulle faktiskt kunna se det som rättvist med lånefinansiering av den sortens extremt långsiktiga investeringar - där framtidens skattebetalare är med och betalar för den nytta de själva kommer få ta del av - snarare än att kostnaden enbart drabbar dem som råkar vara skattebetalare just när investeringen genomförs. Kanske skulle man då också kunna genomföra de investeringar som alla fattar att vi behöver, men som dras i decennielångbänkar av delvis ekonomiska skäl.
(Principen är heller inte specifikt tågbunden, jag kan förstås förstå liknande argument för att lånefinansiera bilvägar också, även om jag själv råkar ogilla bilism).
Förs det alls någon diskussion om detta, om det alltmer moraliserande i budgetkontrollen, om att vi kanske borde ändra reglerna?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Jag tror de flesta håller med. Problemet är som jag förstår det att det är väldigt svårt att skilja på offentlig konsumtion och offentliga investeringar. Utbildning? Tillhandahållande av fritidsgårdar? Poliser&fängelser? Det är inte svårt att hitta argument för att omklassificera det mesta av offentlig konsumtion till investeringar. Om man tillät det skulle politiker kunna gå runt budgetreglerna och vi skulle vara tillbaka i den situation vi var i för 15-20 år sedan eller många andra länder är i idag.
Jag antar att politiker av Borg och Perssons typ därför hellre fäller än friar när det kommer till budgetstabilitet.
(Man kan för övrigt ifrågasätta hela resonemanget kring att "konsumera och skjuta upp kostnaderna till våra barn". Givet att vi har den produktivitetstillväxt vi har kanske det är helt rätt att inteckna en del av framtida konsumtion nu? Om det verkar moraliskt svårtuggat så vänd på det: Hade inte våra morföräldrar förtjänat att ha en större del av det välstånd de byggde upp till oss?)
Greklands och Uks skakiga ekonomier har ju inte till största del med viktiga investeringar i infrastruktur att göra - eller har jag missat något här :).
jag delar misstron till politikernas omdöme och inser absolut risken för missbruk av någon form av investeringsutrymme i budgetlagen, men det är ändå inte rimligt att beteckna spårläggande som "konsumtion". kanske skulle ändå nackdelarna överväga, jag vet inte.
Jag håller med om att det inte är konsumtion. Det är intellektuellt ohederligt att säga det.
Men det finns en aspekt som inte har berörts här som jag anser viktig: vi vet inte vad som kommer vara bra i framtiden. Det är ju förmodad nytta som skall vägas mot reella räntekostnader. Det är mycket möjligt att man fortfarande anser att det är en bra idé, men man ska ha det med sig.
Det är klart att investeringar av naturen varierar över tid inom olika sektorer. I vissa lägen kan det vara mer viktigt med investeringar inom energi, i andra inom digitala kommunikationer, infrastruktur, utbildning, sjukvård, forskning, försvar och så vidare. Men staten är trots allt "the final frontier" om man inte tror eller hoppas att Världsbanken eller andra externa aktörer ska spela en roll i framtiden.
Och ibland kan man ju tycka att till exempel infrastruktur i form av tågräls är ett mycket viktigare investeringsobjekt än övriga. Men det är en stor skillnad att prioritera en sorts investering framför övriga - finansierad av statens investeringsbudget - eller investera utanför den finansierade ramen.
Om man fattar investeringsbeslut om hundra miljarder utöver denna ram så säger man: "Nu tycker vi det här är så viktigt att vi bakbinder framtida generationer till det här beslutet och MINSKAR deras relativa årliga investeringsramar. Det här är nämligen så extraordinärt viktigt att vi totalt sett i Sverige behöver investera mer just nu, och sedan inte alls lika mycket under de efterföljande åren. För det tycker vi."
Det vore väl kanske vettigt om forskning och specialister tyckte att det otvivelaktigt vore en revolutionerande och högeffektiv idé utifrån ett samhällsperspektiv. Men att ta en dålig idé och göra det till valfläsk som någon annan ska betala är ju inte schysst.
Kontentan är att "extraordinära, revolutionerande investeringsbehov" tillkommer löpande (radio, telefoni, flyg, TV, satellitkommunikation, Internet osv). Nästa kanske blir att tvingas/få möjlighet att bota någon epidemi 2.0 eller bygga fordon när man klarar av att få objekt smita undan gravitationen. Därför måste dessa "extraordinära, revolutionerande investeringsbehov" täckas inom de vanliga investeringsramarna - såvida de inte skulle vara extraordinärt extraordinära.
Och detta är inte ens extraordinärt. Puh.
Skillnaden är att det är svårt att få nån vinst av investeringar i infrastruktur. Vägar finns det ett stort motstånd mot att betala för. Och järnvägar är inte mycket bättre, om än Banverket tar betalt av trafikbolag så är det alldeles för lågt.
Och det finns alltid rödgröna argument mot att höja avgifterna, eftersom det skulle "missgynna" miljövänliga järnvägstransporter i förhållande till lastbilstransporter. (Här biter inga argument om att transportslag ska "bära sina kostnader" eller liknande. Förmodligen är vi bara ett steg ifrån att avgifter som täcker investeringarna skulle kallas en "subvention av lastbilstrafik" med samma logik som "pensionärsskatten".)
Så var det inte med Gripenstedt. Då hade vi privata tågbolag med en större vana att behöva betala trafikavgifter. Därför var förutsättningarna annorlunda.
Låt de privata intressena stå för investerandet. I den mån det offentliga behöver omfördela skattemedel för göra investeringen till en kollektiv nyttighet, så kan vi betala samfinansierad koncession till de privata intressena.
Men låt privata intressenter ta risken.
Det är inte lånefinansieringen som är huvudproblemet, utan att Sverige är ett för glest befolkat land för att det ska gå att motivera en så extremt kostsam satsning som höghastighetståg. Dessutom är miljövinsten, dvs minskade utsläpp, obetydlig.
Problemet är att den här viljan att försvara framsynta offentliga investeringar - helt nödvändiga för att ett land ska kunna stå upp i längden, vem väntar sig att t ex försvarsprojekt, tunnelbana eller en ny flygplats ska kunna betalas med statens överskott i realtid?? - krockar med en antipolitisk retorik som har gjort allt för att misskreditera tanken att det här är något vi tar ansvar för tillsammans. Det där syns tydligt i t ex Zsigas "Povänstern" och i hundra andra debattinlägg: grundbulten är att de enda åtgärder som det är tillåtet at lobba för är de som du kan slänga upp pengarna för själv. Eller övertala nadra, en och en, at läggga upp pengar till, men utan att skapa en större opinion för det. Med den antiopolitiska vinklingen blir det helt otänkbart att tala om vilka investeringar eller vilka reformer som behövs, de kan ju varken betalas genom överskott från statskassan eller genom frivillig "crowdsourcing" från välvilliga enskilda medborgare under ett antal år: alltså är de inte tillåtna, de är kommunism.
Reinfeldt m fl är offer för sin egen retorik här, en retorik som fick sin klassiska utformning i Bo Söderstens distinktion mellan närande och tärande jobb.
Magnus:
Här säger du att det är ett problem att folk inte är tillräckligt villiga att betala det de inte vill betala. Fin truism!
Harvaldf: Nej, jag säger att den här retoriken - en snabbiskorsning av Nozick, Thatcher och Ann Coulter - vill definiera bort tanken att politiken är en arena för att diskutera och besluta om gemensamma projekt i framtiden - om hundra år eller nästa år. Ingen har påstått att så fort det hävdas att vissa investeringar, vissa initiativ för framtiden är viktiga så måste man klubba dem, oavswett kostnaderna,. Men man ska kunna diskutera dem utoiifrån vad de tillför och hur de kan passas in, vad de leder tili i en gemensam framtida värld, inte bara utifrån hur stor plånbok den har som väckte förslaget.
Det senare är hävstången i Zsigas m fl argument och den går ut på att beskriva så mycket som möjligt av debatten om gemensamma angelägenheter, en diskussion som drivs av folk som inte personligen har miljoner att betala ett genomförande med men vill väcka opinion, som särintressen och hyckleri (eftersom Zsiga et cons skriver på Timbropengar och i Timbrostödda media behöver de inte fråga sig ifall de själva 'är sponsrade, de har ju sina kostnader clearade och kn säga "det gick jämnt upp"). Vem som helst kan räkna ut var man hamnar om man stoppar all diskussion om underhåll och utbyggnad av t ex universitet, sjukhus, järnvägar eller datafibernät med argumentet att de enda som ska tillfrågas om de vill betala är de som tänker använda just det sjukhuset etc under nästa år. Eller kräver att den sortens infrastruktur alltid ska vara vinstdrivande verksamhet, annars får den säljas ut til högstbjudande.
Skuldsättningsargumentet är ett dåligt argument som båda sidor missburkar: De rödgröna säger att alliansen lånat till skattesänkningar, nu heter det från alliansen att de rödgröna vill låna till järnvägar.
I själva verket är nog båda överens om att saldot inte behöver gå ihop varje år, men att det bör gå ihop över en konjunkturcykel.
isobel, läs gärna den ofta utmärkta psw:s syn på saken: http://inslag.se/journal/2010/4/29/darfor-bor-man-inte-lanefinansiera-infrastruktur.html
Jag säger det igen, sök jobb på Aftonbladet! Du skulle göra braksuccé som den nya Helle Klein!
jag tycker peter s-w:s invändningar är väldigt kloka, men det finns ändå ett inbyggt dilemma här. Det riktigt långsiktiga (och kortsiktigt riktigt dyra) kommer alltid vara mindre intressant att investera i med dagens budgetregler än det som kostar mindre omedelbart men som också ger mindre tillbaka på lång sikt.
Skicka en kommentar