Postmässoblues - nä, tror inte det

Alla andra verkar ha drabbats av postmässoblues, eftersom jag själv valde den djupt oansvariga modellen för göteborgsvistelsen och huvudsakligen struntade i mässan är jag tvärtom utvilad, lycklig och arbetssam. Några snabba noteringar:

Årets frisyr: tveklöst Timosjenka-flätorna. Jag har aldrig fått så mycket komplimanger för mitt hår i hela mitt liv och på mäss- och dansgolv såg jag minst två andra flät-drottningar. Strax innan vi blev utkastade från Sigge Eklunds svitfest på Park Hotell frågade Björn Wiman om jag ville skriva en analys av flätornas betydelse i samtiden, men jag hoppas innerligt att jag tackade nej.



Årets plagg: mikrofonvästen. Här syns Christopher Kullenberg seriekopplad med Rasmus Fleischer på Juliagruppens lilla seminarium om nätneutralitet. Göteposthumanism ftw.



Årets happening: Atlas montermingel. Alla var där. Faktiskt. Bonnierminglet var trängre och tjusigare däruppe i himlen, men när jag såg mig omkring nere i Atlas monter insåg jag med värme i hjärtat att nästan varenda människa jag gillar i bokvärlden stod där med sina plastglas rödvin och såg upprymt mässlystna ut. Jag powerminglade bästa Elin genom crowden och presenterade henne för alla jag hittade, från Tove Leffler och Johan Hilton till Åsa Linderborg och Mattias Svensson.

Årets sjukdom: Daniel Sjölins ögon. Mättat blodröda ögonvitor gjorde att han valde solglasögon på nämnda Bonniermingel, men det sorgligaste i det sammanhanget är nog ändå att han visst tänker sluta skriva romaner. Inte för att jag inte begriper anledningarna, men jag hoppas så att han ångrar sig.

Årets fascistwannabes: Vakterna på Röda Sten, där Rasmus hade releasefest för Det postdigitala manifestet skällde ut oss för att vi hävdade oss vara på listan, särade med våld på två tjejer som försökte gå på toaletten tillsammans, aggrodirigerade rökare till exakta platser på den jättestora blåsiga terassen och frammanade mitt inneboende men oftast dolda polis- och vakthat med sådan styrka att all feststämning rann bort och jag i stället åkte hem.

Årets hashtag: #gråterigöteborg som sammanfattar min relation till Västtrafik. It's not me, it's you. Episka felåkningar varje gång. Kan tilläggas att jag bodde på ett ställe där spåren höll på att läggas om så man fick åka ersättningsbuss också.

Årets felåkning: Efter ovan nämnda fest på Röda Sten råkade jag somna och åka för långt med ersättningsbussen och klev klockan halv tre på natten av helt ensam mitt i ett öde köpladeområde vars exakta allokering ännu är komplett okänd. Jag gick och grät (och twittrade) i en kvart eller så ända tills jag insåg att jag inte hade en aning om jag ens gick åt rätt håll och då grät jag en stund till tills det kom förbi en taxi.

Årets nonhappening: Gustav och Anders valde att INTE nakenbrottas om rätten att bära min väska till stationen. Jag älskar dem såklart ändå.

Årets smycke: Unni Drougges samlade verk på ett glittrigt USB-minne. Så fint, så smart. Observera att hon inte haft rätt att göra det om hon skrivit på ett e-boksavtal liknande Bonniers föreslagna. Nu funderar jag på att göra en Strage och ge ut mina samlade artiklar på ett likadant. Frågan är möjligen om hur stort intresset är för mina hatiska ledarsidestexter mot Moderaterna från DN våren 2002.

Årets text: Nja förresten, det är svårt att säga själv, men jag hoppas ju att min artikel om varför jag väljer bort Sveriges största och finaste förlag kan få vissa positiva effekter.

Årets dansgolv: Sonja Schwarzenberger och Johan Norberg dansande till Kraftwerk på Galago-festen.

Bilderna har jag kopierat från Isabelle Ståhl, som f ö bidrog både med årets huvudbonad och årets glitterspår, i påfågelfjäder respektive grönt.