Ingenting extra alls

Jag är sjuk. Igen. Ont i halsen. Igen. Jag har visserligen levt ett liv som ackompanjerats av månatliga halsflusser, bakteriella eller virusföranledda, hela vinterhalvåret, men såhär frekvent sjuk även på sommaren kan jag faktiskt inte komma ihåg när jag var senast. Sedan någon gång i februari/mars har det gått i ett. Svininfluensor, flusser och förkylningar om vartannat. Banalt, ointressant, outhärdligt.

Sist jag var hos doktorn för att kolla om det var bakterier som orsakade bölderna i halsen den gången (vilket visserligen ofta gör ondare, men å andra sidan ger en antibiotika så att det snabbt går över) föreslog hon att jag skulle tänka på att operera bort halsmandlarna. När jag nu åter känner den där domningen i bakre delen av gommen som är första skedet i ännu en halsinfektion började jag först gråta av insikten att jag inte under några som helst omständigheter har tid att vara sjuk. Sen kollade jag upp operationen. Den har visst 2 veckors konvalecsens. Jag stirrade håglöst på skärmen. Två veckor. Var skulle jag hitta två veckor? Två veckors tid att äta glass och titta på teveserier, hurrade glada operationstillskyndare på Twitter. Jag tror inte att ni förstår. Jag har inte varit ledig två dagar i sträck på mer än ett halvår. Två veckor är en ocean som inte finns. Alldeles bortsett från att jag knappt har någon sjukförsäkring.

Jag säger inte att det inte finns ett samband. Visst vet jag att mitt arbetstempo såklart ökar min infektionskänslighet, visst vet jag att jag borde ta det lugnare, att jag borde prioritera, att jag inte kommer att orka. Jag vet att jag inte orkar. Herregud, jag gråter framför datorn när jag skriver det här, det är klart som fan att jag inte orkar. Men det finns ju inga alternativ. If I can't do i, it can't be done. Det är inte som om några andra gör det som måste göras om jag lägger mig i sängen. Inga andra skriver mina artiklar, som jag måste skriva i allt högre hastighet eftersom de betalar så illa och jag måste göra allt det andra som är komplett obetalt också. Runt omkring mig hör jag hur människor förklarar att de inte kan göra det ena eller andra för att de ska in i "skrivtunnlar" och det finns faktiskt inte ord för min stinkande gallsmakande avund. Jag minns knappt vad min roman handlar om. Jag har inte haft tid att skriva på den sedan i våras, och knappt ens då. Jag tänker på den när jag är ute och springer, det gör jag, som en kombination av de två rena lyxsysslor jag hänger mig åt, men om jag inte tränar så vet jag ju att jag kollapsar. Det unnar jag mig. Ha. Patetiken är åtminstone storslagen.

Min avund handlar ju både om att det faktiskt finns människor som har tid att skriva riktiga texter, att tänka, att rent av tänka klart innan de skriver, och om att de tycker sig ha rätt till det. Att deras kreativitet förtjänar avskildheten, tiden. Själv hastar jag mellan allt jag måste och nej, tro inte att det är en kvinnofälla i den meningen att jag har huvudansvar för mitt barn dessutom, det har jag inte. Det tar jag inte. Knappt lika ansvar tar jag, men även den tiden är ju tid som kunde ha gått till något annat.

Självömkan är en av de minst tilltalande känslor som finns. Tro inte att jag inte vet det. Ändå flyter den ur mig, trög, klibbig, svår att få bort från händerna. Jag vet att jag har valt det här, att jag väljer det gång på gång på gång, att det är mitt eget fel som inte kan säga nej, som inte vill säga nej, som vill göra skillnad. Som inbillar mig i all min inbilskhet att jag bär världen på mina axlar. Som tror att jag orkar, att jag måste orka, att bara den här veckan, sen blir det bättre, bara den här deadlinen, bara den här dagen. Jag lever ett liv utan marginaler. Och det blir ju aldrig bättre, bara tillfälligt, sen är alltihop tillbaka igen och jag överväger att sluta andas för att jag inte har tid.

Elak blir jag också. Har inget tålamod med dem som är nära, bara S får en någotsånär glad och normal mamma, sen räcker jag inte längre. I övrigt utnyttjar jag folk, vill ha deras kramar, deras uppmuntran, deras kärlek, jag blir gärna underhållen, men orkar knappt ge någonting alls tillbaka. Jag ringer aldrig dem jag borde ringa, glömmer saker som är viktiga bara för att ingenting extra ryms i min hjärna. Ingenting extra alls.