Faran i för mycket kärlek

Via Opassande hittar jag till The Telegraphs lista över fenomen som internet dödat och vidare till en ledarkrönika i SvD om att det är internets fel att det amerikanska politiska samtalsklimatet är så aggressivt.

Kanske ska man inte hålla det emot honom, skribenten Johan Wennström är möjligen helt enkelt för ung för att minnas när radioprofiler ur den amerikanska galenpannehögern hävdade att Hillary Clinton hängde pornografiskt pynt i Vita Husets julgran eller att Bill konsekvent mördat personer som hotade hans politiska karriär. Internet fanns visserligen då i början av 90-talet, men knappast spritt till allmänheten och Clinton-hatet uttrycktes under alla omständigheter främst i utpräglat gammeldags medieformer som radio och böcker. Det är helt sant att tonen i amerikansk politik förändrades och försämrades dramatiskt för drygt 15 år sedan, men om man ska dra några slutsatser av det bör man nog åtminstone vara påläst nog att veta att det var då skiftet skedde.

Med det inte sagt att inte internet 2, eller det internet där alla människor enkelt kan uttrycka sig ocensurerat och fritt, har lett till ett råare samtalsklimat. Precis på samma sätt som det lett till en öppen ohämmad närmast överväldigande kärleksfullhet, som andra människor i sin tur irriterar sig på. När människor kan uttrycka sig fritt, och dessutom emellanåt anonymt, kommer man så småningom att få se hela deras personligheter. Vi får se det vi för enkelhetens skull kan kalla mänskligheten. Det är något helt annat än de förhoppningsvis intellektuellt intressanta samtal som förs i dagspressen eller de förhoppningsvis vackra bilder som visas upp på magasinssidor. Inte bättre eller sämre, nödvändigtvis, men oavsett kvalitet väsensskilt. (De vackra bilderna och intressanta samtalen finns självfallet på internet också, i större mängd och med vidare variation än någon annanstans, men de är inte helheten, blott en del av den).

Mänskligheten är just så smutsig, snarstucken, ointelligent, narcissistisk, ondsint och så gullig, ointressant, häpnadsväckande, kärleksfull och briljant som det som strömmar ut genom det skira dataljuset. All this and brains too. Civilisationens hämmande lager är tunnare här, eller åtminstone annorlunda utformat. Kanske just för att risken att faktiskt ha ihjäl någon är rätt begränsad. Civilisationens grund är kollektiv överlevnad, det får man inte glömma.

I mitt eget fall är jag nästan mest orolig för exakt motsatsen mot det Wennström talar om. Jag har byggt en så vacker värld på nätet att jag glömmer bort allt det som finns utanför. Just därför blir min chock och efterföljande cynism så stor när jag, som i Hilleberg-diskussionen i somras, brutalt påminns om idiotin utanför portarna. Jag luras genom internet att tro att världen är god, just för att det är så lätt att välja bort de dyiga stråken, så lätt att hålla sig i stamgemenskaper, hårdare knutna och mer ömsint homogena än aldrig så traditionella byar. Att finnas där är så berusande att jag aldrig vill komma ut. Det är ett problem, demokratiskt, intellektuellt - även om den påträngande och långt mer disparata köttvärlden sällan släpper sitt grepp helt och hållet.

När jag drömmer om internet, eller mer specifikt när jag drömmer om irc, befinner jag mig alltid mitt i texten, för undan bokstäver som pärldraperier, kliver längre och längre in, omfamnas av grönt ljus i det svarta. I går på irc försökte jag förklara hur det är att föda barn och talade om att dyka ner i smärtan, bejaka den, låta sig överväldigas av all dess absoluta transcendens, och även om internet är långt ifrån lika just smärtsamt som barnafödande finns det en nyckel där. Man måste dyka ner och uppleva kärleken och hatet som vatten direkt mot huden. Vatten och dy, kanske, utan rädsla. Jag måste våga mig in i det geggiga också. Måste våga se mänskligheten.