”I
förra veckan såg vi alltså en amerikansk presidentkandidat skryta
om att sextrakassera kvinnor, skryta om att begå sexuella övergrepp
på kvinnor”
Jag
vet inte hur många gånger jag lyssnat på Michelle Obamas tal om
Donald Trump och grundläggande mänsklig värdighet från i förra
veckan. Tio kanske? Möjligen fler. Hon är så personligt upprörd,
så skakad. ”De skamliga kommentarerna om våra kroppar.
Respektlösheten inför våra intellektuella strävanden.
Trosvissheten att man kan göra vad man vill med en kvinna.”
”Det
gör ont,” säger hon, denna magnifika kvinna. Och jag tror att det
är det som fångar mig så. Att hon erkänner att det gör ont. I
hela mitt liv som kvinna har jag emellanåt tvingats le och vifta
undan sexistiska skämt och förminskanden, jag har i mer än 25 år
återkommande konfronterats med män som inte förstår eller
accepterar ett nej, jag blockar hela tiden folk som kommer med
sexistiska eller rent ut kvinnohatiska kommentarer på sociala
medier. Jag är van. Inte minst är jag van vid att aldrig erkänna
att det gör ont.
Och
plötsligt kommer någon som inte accepterar att vänja sig och jag
skäms faktiskt. Så mycket tid har jag ägnat åt att försöka
förstå mekanismerna bakom sexism, åt att bena ut vad i vår kultur
och natur som gör att vi tenderar att se kvinnor som lite mindre
värda. Det är ingenting fel på det, jag tror att den förståelsen
behövs. Men det finns något så vackert civilisatoriskt
uppfordrande i att bara säga som Michelle Obama, enough is enough.
De flesta män uppför sig faktiskt inte såhär. De flesta män
pratar inte såhär om kvinnor, ens i omklädningsrummet, de flesta
män tycker inte kvinnor bör behandlas som skit, som Donald Trump
också sagt.
Det
är inte en slump att det här händer nu, vare sig Hillary Clinton
som presidentkandidat, Trumps öppet kvinnoföraktande kandidatur
eller motreaktionen mot hans sextrakasserier. Vi har haft några år
bakom oss med allt mer av ögonöppnare, diskussioner om alla
högskolevåldtäkter i USA, om våldtäktskultur, om hämndporr och
uppdelningen av kvinnor i horor och madonnor. Feminismen har blivit
mainstream och finns i massor av undergenrer, nu senast också i en
pappavariant. Den har kritiserats som sent påkommen, men hellre sent
än aldrig.
Vi
måste klarögt inse att det finns personer som känner sig hotade av
detta. En del av dem röstar förmodligen på Donald Trump, andra
skickar hatmeddelanden till kvinnor på internet. Det gör ont när
strukturer förändras och man inte längre vet vad ens egen roll går
ut på. Men att det gör ont innebär inte att man får bete sig hur
som helst.
Som
Michelle Obama sade: ”Det här är inte normalt. Det här är inte
politics as usual.” Jag är rädd att jag kanske hade glömt bort
det, och börjat se det som åtminstone ganska normalt, åtminstone
ganska vanligt. Men bara för att strukturerna finns och påverkar
och bärs upp av oss alla innebär inte det att de här
extremversionerna, denna djupt destruktiva manlighet, ens är vanlig.
Det känns så hoppingivande.
(Den här krönikan publicerades i oktober i Tidningen Syre)
