Arbetslivet och vad det gör med oss

Jag är just nu hemma sjukskriven. Jag sover inte utan sömnmedicin, och innan jag fick sömnmedicin sov jag nästan inte alls på två månader. Man blir jättekonstig av att inte sova på två månader. Själv grät jag t ex regelbundet på tunnelbanan till jobbet på morgonen, eller bröt ihop på golvet och grät när mitt barn vägrade ta på sig överdragsbyxorna. Jag grät av tanken på att jag inte orkade, och grät av tanken på vad det gjorde med mig att jag inte orkade, och grät ännu mer av tanken på vad det gjorde med mitt barn.

Nu sover jag, med medicinerna, och gråter inte alls lika mycket längre. På sikt måste jag lära mig att sova igen, utan medicin, och jag måste lära mig hantera stress mycket mycket bättre. Jag är just nu jättedålig på att hantera stress. Jag gråter t ex när jag måste komma ihåg att göra mer än två olika saker i rad.

Jag tror att jag fångade det tillräckligt tidigt den här gången. Jag mår såpass mycket bättre redan, och tänkte försöka börja jobba deltid nästa vecka. Förra gången jag hamnade vid stupet, vårvintern 2012, stannade jag inte förrän jag plågat hjärnan så mycket att den protesterade genom att ge mig tillfällig dyskalkyli. Det var, såhär i efterhand, ett väldigt tufft neurologiskt symtom. Jag slutade bokstavligen förstå siffror. Jag stirrade på tabeller och kunde inte göra om dem till grafer i huvudet, för jag förstod inte vad som var större och vad som var mindre. Oerhört tufft, som sagt, men just då var mest skrämmande. Min hjärna slutade fungera. Min hjärna är väldigt viktig för mig.

Men jag har uppenbarligen en tendens att överanstränga mig mentalt. Mitt jobb är så viktigt för mig, och jag anstränger mig så mycket för att göra det bra, och både jobbet och det övriga livet innehåller massor av moment som är väldigt svåra för mig, som jag har insett inte är lika svåra för andra. Hålla tider, komma ihåg saker, tåla att bli störd när jag är djupt inne i koncentration, koncentrera mig på ett ämne utan att lockas iväg av ett annat, klara av sociala interaktioner med folk jag inte känner.
Nu vet jag ju att jag och mina problem inte är normen, och förresten har jag hela livet ansträngt mig för att hantera dem och är ju hyfsat bra på att navigera med dem ändå, men just nu kan jag inte låta bli att koppla det personliga till det allmänna. För det kommer ju information hela tiden om hur pass många som blir sjukskrivna för olika former av psykiska problem, både för depressioner och för stress och utmattning. Det är det vanligaste sjukskrivningsskälet, och det går ner i åldrarna. 32 500 var sjukskrivna för utmattning förra året. Det är utöver allt annat ett gigantiskt samhällsekonomiskt problem. Ändå pratar vi så lite om vad vi kan göra åt det.

Eller, det är fel, vi pratar om det, men antingen utifrån tanken om fusk och ekonomiska incitament - att folk är sjuka för att det är alltför ekonomiskt fördelaktigt, eller utifrån sådant som individen kan göra själv. Så gör du för att inte bränna ut dig - bästa tipsen med yoga och mindfulness. Som om det bara var individens eget ansvar att inte bli sjuk av och på jobbet.

Missförstå mig inte, jag tror att både yoga och mindfulness är bra för nästan alla. Jag tror också att det finns mycket man kan göra själv för att rusta sig bättre, det kan handla om alltifrån regelbundna vanor och motion till att faktiskt dela upp ansvaret för hem och föräldraskap lika på riktigt. Men jag tror också att det kan finnas svar i hur arbetslivet är organiserat, som inte individerna själva kan rå på alls.

Det finns viktiga delar av det moderna arbetslivet som gör att människor både mår dåligt och inte sällan presterar sämre. Ta en sådan enkel sak som öppna kontorslandskap, något som i dag är norm överallt. Det finns hur många studier som helst på att det är aktivt dåligt för nästan alla, både i hur de mår, i hur stressade de blir, och i hur effektivt de jobbar. Ändå anses det självklart vara en kostnad som är värd att ta för att ha de öppna landskapen. Jag inser att företagen sparar pengar på minskad kontorsyta, men det vägs aldrig, åtminstone inte öppet, mot nackdelarna.

Annat är hur arbetet blivit mer flytande, både i form av att många förväntas läsa och svara på mail utanför arbetstid, och i hur övrig obetald övertid blivit allt vanligare. Man kan ju jobba hemifrån några timmar på kvällen och bli klar med lite viktiga saker inför mötet.

Digitaliseringen förändrar arbetet i grunden, men det är rätt sällan som det finns en medvetet uttänkt plan för det, eller för all del ett rimligt ledarskap. Arbetslivet i stort påminner i den meningen rätt mycket om den moderna skolan där ungar plötsligt kastades ut i "fritt eget arbete" utan att någon ens funderat över hur det egentligen skulle fungera bortom att det lätt bra, och fritt. Jag är nu för friare arbetsformer, och de passar mig personligen väldigt bra, men det måste finnas en tanke bakom, så att inte människor hamnar med oklart ansvar, liten reell makt och ingen egentlig förståelse eller påverkan på hur och varför man egentligen ska göra det som (kanske) är ens arbetsuppgifter. Det är precis sånt som får folk att jobba alldeles för mycket, för man vet aldrig när man gjort något tillräckligt bra.
Just det senare gäller i nästan alla typer av organisationer i dag, och på väldigt många jobb, både t ex hemtjänstpersonal som ofta saknar alla möjligheter att göra ett tillräckligt bra jobb för den enskilde brukaren utan att ge av sin egen fritid eller rast, och folk på kontorsjobb med flytande arbetsuppgifter och oklart ledarskap.

Så folk blir sjuka i stället. För det blir man, och även om man såklart kan titta bakåt i mänsklighetens historia och se värre plågor (som t ex den atenska pesten), så är inte ångest eller total utmattning någonting som folk hittar på. Det finns på riktigt, och jag tycker att vi borde fundera mycket mer över vad det beror på, också bortom att vi inte yogar tillräckligt mycket.