"Jag vill bara ha det som är min rätt." Juden Shylock står inför hertigen i den stora uppgörelsescenen i Köpmannen i Venedig och hävdar bara det som är hans rätt.
Alla vet att han har den rätten. Alla vet att han har lagen på sin sida där han argumenterar för att få skära ett skålpund kött ur Antonios kropp. Hertigen vet att Shylock har rätt och vågar därför inte ingripa och skapa ett besvärande prejudikat om att avtal inte behöver hållas, Portia vet, i den unge juristens gestalt, att Shylock har rätt och argumenterar därför inte mot honom, men däremot för värdet av skuldavskrivning och barmhärtighet: "It droppes as the gentle rain from heaven upon the place beneath. It is twice blessed: It blesses him that gives and him that takes."
Alla hatar Shylocks grymhet, lika mycket som de alltid föraktat honom för att han är jude, för att han är ockrare, men enligt lagen har han trots detta all rätt att till och med döda den som inte klarat av att betala tillbaka ett lån. Häri ligger hela dramatiken i den stora domstolsscenen. Grymt, men rätt.
Att karva kött ur kroppen på den som inte klarat av att betala tillbaka ett lån må ha ansetts som osedvanligt hjärtlöst också i 1500-talets England, men i grunden delades Shakespeares påhittat venetianska skuldmoral av nästan alla samhällen som föregick den moderna kapitalismen. Ansvaret för ett lån låg helt på den som lånat pengar, och den som inte kunde betala tillbaka sattes i fängelse, utsattes för kroppsstraff, behandlades som brottsling och som moraliskt klandervärd långt bortom den ekonomiska sfären. Det spelade i sammanhanget ingen roll att den som exempelvis fängslades och därmed inte kunde arbeta förstås fick än sämre förutsättningar att någonsin betala tillbaka, det handlade om att statuera exempel och straffa.
I och med den moderna kapitalismens utbredning ändrades sättet vi såg på lån. Dels gick vi i Europa bort från den katolska idén om att det i sig skulle vara syndigt att låna ut pengar mot ränta. Nu låg Shakespeare förvisso lite fel rent tidsmässigt, 1596, när Köpmannen i Venedig kom ut, fanns det åtskilliga italienska banker som lånade ut pengar. Sett lite längre tillbaka var dock det katolska ränteförbudet allmänt rådande, och just därför blev utlåning också i verkligheten något som Europas redan utstötta och utsatta judar ägnade sig åt. Det finns något så fascinerande mänskligt där, i djupt tragisk bemärkelse. Vi, Venedig, för att fortsätta där, anser det omoraliskt att låna till ränta. Men eftersom vi behöver kunna låna pengar, låter vi den här hatade marginaliserade gruppen hantera lånen och sedan föraktar vi dem i utbyte.
De tidiga kapitalisterna var dock mer praktiska än så. Det behövdes ju pengar, företag behövde finansieras, det fanns vinster att göra. Finansbranschen avreglerades, befriades från sina klerikala bojor. I samband med detta började man också se på lånet som ett gemensamt ansvar mellan långivare och låntagare. Det fanns en risk i att låna ut pengar förstås, och därför tog långivaren ut ränta. Ibland föll risken ut och ett företag kunde inte betala tillbaka. Den första engelska konkurslagen kom 1542, och konkursen kom så småningom att ses som ett praktiskt sätt att hantera ekonomiska misslyckanden. Ekonomin som helhet tjänade på att människor kunde gå vidare och göra annat efter att någon enskild verksamhet fallerat. Att göra konkurs var inget skamligt utan något som ibland hände i en riskfylld ekonomi, i den anglosaxiska, mer riskpremierande kapitalismen slog det synsättet igenom särskilt starkt. Därefter följde en lång, och för mänskligheten ojämförligt ekonomiskt framgångsrik tid.
Tillbaka till nuet. Tillbaka till ett Europa där ett öppet nazistiskt parti med en partisymbol snarlik en swastika precis fick 7 procent i det grekiska valet. Alla är upprörda förstås, på samma sätt som man upprördes över de grekiska opinionsmätningar i våras där 77 procent av grekerna trodde att Tysklands mål med hanteringen av eurokrisen var att etablera ett "fjärde rike". Bättre då att satsa på våra alldeles egna nazister, tycks förfärande många greker ha resonerat.
Den som är satt i skuld är inte fri. Den som inte kan betala sina lån måste straffas. För plötsligt har vi visst gått ifrån den kapitalistiska idén om det gemensamma ansvaret från långivare och låntagare. Bankerna som har lånat ut pengar till Grekland utan säkerhet har inget ansvar och måste till varje pris hållas skadeslösa. Grekland däremot, har allt ansvar och åläggs av EU och av långivarna ett åtstramningspaket som inte bara kommer leda till extrem fattigdom och decennielång lågkonjunktur, det innehåller också rena förnedringsinslag. Hur ska man annars tolka det faktum att grekerna tvingas ge upp rätten till sin egen nationella guldreserv till sina långivare? Världens banker har alltså rätt enligt EU:s stödvillkor att bokstavligen marschera in till den grekiska riksbanken och plocka med sig guldet, om lånen inte betalas.
Åtstramningarna är kanske mindre kränkande, men den grekiska ekonomin krympte 6 procent redan förra året, en minskning av BNP för femte året i rad. Att i det läget lägga in hela ekonomin i medvetet backläge är den nationalekonomiska motsvarigheten till att kasta en låntagare i fängelse. Alla vet att åtgärden inte kommer leda till att lånen kan betalas. Det är enbart ett straff, utdelat för att visa både den enskilde fängslade och alla andra låntagare, vad som händer om man inte kan betala. I och med euromedlemskapet finns heller ingen möjlighet för Grekland att släppa sin valuta fri och sänka landets generella kostnader. När politiker i dag pekar på den svenska lyckade åtstramningspolitiken i början av 90-talet glömmer de ibland den grundläggande faktorn. Utan en kraftigt sjunkande krona hade det förmodligen inte fungerat då heller.
Vi bör inte förvånas över att grekerna förkastar den EU-påtvingade politiken. Deras val av extremismer att trotsigt hålla upp mot överheten må vara värre, faktiskt politiskt, än de proteströrelser som syns i övriga världen, men så har också grekerna drabbats hårdare än andra av krisen och av hur EU valt att hantera den. Också i ett land som USA ser vi hur upplevelsen av orättvisa, av hur de där uppe berikar sig själva, givit grogrund för såväl tepartism som occupy-aktivism. De olika rörelserna har olika politisk färg, men ilskan riktas i båda fallen ändå mot det vi kan kalla staten-och-kapitalet, Wall Street, Washington, den privilegierade röra där politiker och bankirer ömt håller varandra om ryggen.
Vi återkommer till Shylock där han står inför hertigen och kräver sitt kött. Vi hatar honom för att han kräver sin rätt. I dag anser vi att bankerna har rätt att kräva Grekland och kanske hela EU på evig lågkonjunktur. Vi ger dem den rätten, respekterar den rätten. Inga droppar av barmhärtighet från himlen här inte. Sen hatar vi dem för det. Kanske var den moderna kapitalismen bara en övergående fas.
Text publicerad i tidskriften Tiden hösten 2012.
