De döda på stränderna

2000 döda. Siffrorna kom häromdagen. 2000 människor dog i medelhavet förra året. Det är mer än fem personer om dagen. Fem personer i dag, fem personer i går, fem personer i morgon. Män, kvinnor och barn. Vi har alla sett katastrofbilderna, vi vet att det är barn också.

Döda flyter de i land på sydeuropas stränder, numera knappt utan att lokalbefolkningen orkar bry sig. Människor sitter och solar med döda människokroppar några hundra meter bort. Döden har blivit en fullständig normalitet. Deras död. Afrikaners död. Syriers död. Folk som förtvivlat försöker ta sig från det syriska blodbad som FN beskriver som grymmare än vi ens kan föreställa oss, eller som försöker undkomma IS folkmord. I stället dör de utanför Italiens kust.

Från Sverige skickar vi förresten just nu tillbaka flyktingar till norra Irak. Vi skickar tillbaka folk till just den pågående etniska rensning som vi samtidigt läser om i tidningarna och begråter. Vi skickar tillbaka folk till Gaza också.

Jag fick i uppgift i kväll att tala om hur vi stoppar rasismen, och jag gissar att man ville att jag skulle tala utifrån min text, som handlar om yttrandefrihet och hur så många i dag missförstår den. Och det finns absolut saker att säga om det. Så sent som i går läste jag en ny text i en borgerligt tidskrift om att det enbart var en gradskillnad, inte en artskillnad, mellan att vuvuzuela på ett möte och att kasta bomber i politikers hem för att försöka mörda dem. Det är nog lite mer än en gradskillnad däremellan. Potentiellt döda kroppar till exempel.

Och jag kan inte ta mig förbi alla döda kroppar. Mitt tänkande hakar fast sig i fasan och kommer inte vidare. Jag kan inte sluta tänka på de fem döda människorna i medelhavet varje dag, jag kan inte låta bli att se deras ansikten, se deras utsträckta händer från sjunkande båtar, deras anklagelser om att vi tycker att deras död är ett rimligt pris att betala.

För det gör vi uppenbarligen.

Jag är nu en sådan märklig orealistisk typ som i grunden är för fri invandring. Jag anser inte att någon, stater eller andra människor, ska ha rätt att fjättra folk vid den plats de föddes.

Jag har en son. Han är sju år och började skolan i förra veckan. Jag tycker inte att han har mer rätt att växa upp i trygghet i ett fungerande demokratiskt fredligt ekonomiskt framgångsrikt land än ett barn som föddes i Sudan eller Syrien.

Han har inte gjort något för att förtjäna sitt blonda hår, som han får fördelar av varje dag. Han har inte gjort något för att förtjäna en bra skola eller fungerande avloppssystem. Han har inte gjort något som gör att han har mer rätt att sova tryggt i sitt rum på natten än andra barn som sover samma nätter under granatbeskjutning. Han har inte rätt, jag har inte rätt, vi har inte rätt, att förneka andra barn och andra föräldrar att söka samma trygghet, samma möjligheter

Jag kallade mig själv orealistisk där i början, för det är så det beskrivs. Att anse allt detta påstås vara naivt och barnsligt och liksom lite tossigt. Att fortsatt se de döda flyta i land på stränderna är visst det realistiska alternativet.

Detta är rasism. Deras kroppar, deras döda, behöver vi inte bry oss om. Om vi någonsin ska kunna mota rasismen måste vi inse att detta är den rasism som ligger i botten av vårt invandringssystem.

Och om detta är det enda realistiska så vet jag inte hur vi ska kunna leva med oss själva.


Det här är ett anförande jag höll på releasen av Rasismen i Sverige 28/8. Anförandet efterfrågades som text också.

Läppstiftskolan I - det stora inlägget om textur

Jag vet att det är ett tag sedan den här serien utlovades, men livet kom emellan, och eftersom det för första gången på flera år var liv av en bra sort som gjort mig lycklig, tänker jag inte be om ursäkt för det särskilt mycket. Dessutom blommar körsbärsträden och ni borde ändå vara ute i solen hellre än att hänga på internet.

Det finns två val när det gäller läppstift: färg och textur. Det finns fler val också, för all del, märken, doft, hur snygg hylsan är, vilken person man känner sig som när man använder det, om det är mer Grace Kelly eller mer gotprinsessa, men det sista är ändå oftast en aggregering av de tidigare valen och inga val är lika viktiga som de första. Det här inlägget kommer behandla textur, som är det minst uppmärksammade av de två, men som är kanske allra mest avgörande för vilken känsla man får av att använda läppstiftet och också ett område där många ovana läppstiftsbärare går fel.

Textur i sin tur handlar dels om pigmentering, dels om just själva texturen. Läppstift går från extremt högpigmenterade, intensiva färgchocker, till lättaste skiraste stains som knappt syns. Det finns förstås läppglans också, men det gillar inte jag, så det får någon annan skriva om. Det finns prestige i hög pigmentering i smink, sminknördar gillar det och högpigmenterade produkter skrivs upp. Och hög pigmentering kan vara fantastiskt om man verkligen vill ha de där power-läpparna, omöjliga att ignorera eller låta bli att påverkas av. Men ibland vill man inte det. Och då blir den höga pigmenteringen ett hinder, där du kanske älskar kulören, men varje gång du sätter på dig läppstiftet så känns det ändå alldeles för mycket som en estetisk käftsmäll och det slutar med att man torkar av minst hälften. Jag har exempelvis den relationen till legendariska Russian Red från Mac. Det är en fantastisk kulör, men just mot min hud och eventuellt mot min mentala konstitution blir den nästan alltid alldeles för mycket. Den blir däremot fantastisk om jag bara duttar på litegrann med en fingertopp, vilket är ett trick som alltid funkar om man vill använda ett läppstift som har för hög pigmentering för vad just den här dagen, huden, sinnesstämningen önskar.

Lägre pigmentering finns i alla schatteringar ner till det som ibland kallas stains, sheer eller något annat för att antyda att det just inte blir så himla mycket färg. Ett roligt engelskt märke som heter Lipstick Queen (med väldigt snygg art-deco-profil) gör två läppstift som heter Sinner och Saint, som leker med det här, där Sinner är extremt högpigmenterat 90 % (vet dock ej i procent av vad?), matt, medan Saint är sheer, 10 % pigment, med samma kulörer. Stains eller sheers är förmodligen den enklaste sortens läppstift att börja med, det är stift snarare än gloss, men är ändå bärbart på exakt alla och väldigt diskret. Diskret är inte alltid en dålig sak. Stains kan också komma i flytande form som man penslar på läpparna, där poängen är att färgen ska se olika ut beroende på vilken grundläppfärg man har, Benefit gör en klassisk, bra, som ser ut som om man ätit hallon bara. (eller erm, kanske druckit rödvin, fast inte på ett dåligt sätt!). Ovan syns en underbar stain från Vincent Longo i färgen Cherry som tyvärr inte görs längre.

Texturen handlar utöver pigmenteringen om hur läppstiftet känns på läpparna och var det befinner sig på skalan mellan matt och blankt. Här har läppstiftsteknologin utvecklats fantastiskt på de senaste 20 åren. I dag känns läppstift nästan alltid behagliga på läpparna, de torkar inte ut som de gjorde förr, och glider på enkelt när man sätter på sig dem, även de versionerna som sedan ser matta ut för ögat. När jag verkligen började använda läppstift, till skillnad från att bara tänka att jag skulle vilja vara en person som hade läppstift, var det här helt avgörande. Läppstift förr i tiden kändes som att ha ett lager av något utanför kroppen, utanpå läpparna, och det gjorde all skillnad i världen för mig när de började kännas som något som hörde till kroppen. Ungefär som skillnaden mellan en kroppskräm som bara ligger utanpå som ett lager och en som sjunker in i huden.

I dag behöver man inte tänka på det här om man köper stora vanliga märken, alla har bra textur i den meningen, men kanske skulle jag ändå särskilt vilja hålla fram Mac och Chanel, som var de märkena där jag först insåg det här och som därför har en särskild plats i mitt hjärta.

Vad gäller matt och blankt är det helt en fråga om tycke och känsla och vilken look man vill uppnå. Old school Hollywood glamour, vilket i stort sett alltid är det jag strävar efter, funkar i båda varianterna, även om matt ger mer 40-talskänsla och blankt känns mer 50-taligt Marilynesque. Matt upplevs ibland som mer svårburet, i skönhetsspalter talar man om att det förstärker skavanker, men mitt mål med mitt utseende har ändå aldrig varit perfektion. Jag tänker uppriktigt inte ens på om det syns att jag har någon liten hudflaga på läpparna som tagit åt sig mer pigment än resten.

Men visst, det är alltid bra att peela läpparna om man använder läppstift mycket. Det kan man t ex göra med en ren tandborste eller en frottéhandduk eller med något för ändamålet specialgjort medel.

Om man har ett älskat läppstift som inte är superblankt men vill ha det där chockblanka kan man alltid ha färglöst läppglans ovanpå, för att få matt behöver man dock köpa ett stift som är matt. Det finns i många märken, jag gillar verkligen Nars Velvet matte pencil som en oerhört bärbar vardagsvänlig sammetsmatt, men den extremt matta som är på bilden till förra inlägget, som är kanske den snyggaste jag har, är från Nouba, heter Millebaci och är nåt slags longlasting (hence, tusen kyssar) som kommer i hylsa med skumgummiapplikator (kulör nr 7 på bilden) och som jag efter tips från en bekant köpte på Apoteket. Andra bra matta läppstift är ovan nämnda Sinner från Lipstick Queen och Chanel Allure Velvet (som syns överst i inlägget i la Somptueuse).

Blanka, eller hyfsat blanka läppstift, är egentligen normen. Om det inte står matt någonstans så kan man utgå från att det är ickematt, alltså åt det blanka hållet. Ovan syns ett gammalt underbart stift från Versace som jag inte vet namnet på, men det är jätterött och jätteblankt och lämnar märken överallt, vilket ibland är exakt vad man vill. Tyvärr är det närmast omöjligt att ha på snyggt utan pensel, vilket är ett åbäke jag sällan riktigt orkar med, inte minst för att bättra på under dagen när färgen på läpparna försvunnit i röda lämningar längst ens väg, på koppar och glas, folks kinder och kragar. För det extremt blanka krävs någon form av metalliceffekt, och det närmaste jag kommer är ett läppstiftsgloss från Limecrime som dock faktiskt oftast är för mycket till och med för mig. Det finns inte ens någon bild på mig i det, men nedan är promotionbilden. Blankt, mycket blankt.

ps. En texturvariant som jag själv sällan gillar, men som jag ändå måste nämna är läppstift med skimmer, eller frostade som de också ibland kallas. Jag tycker att de får en att se ut som en konståkerska från 80-talet, men å andra sidan kan det förstås utmärkt väl vara exakt den look man är ute efter. Isåfall rekommenderar jag det varmt.

.

Läpparnas bekännelser

Jag minns inte när jag började med rött läppstift, men sannolikt hade det, liksom nästan allting annat i min estetiska utveckling, med Twin Peaks att göra. Vi talar 1991, i Ludvika, jag var 15 år gammal och hade fram till dess pendlat i stil mellan utmobbad tönt med jeans och tjocktröja och utmobbad tönt med svarta kläder och kajal. Sedan kom Twin Peaks och mitt liv, eller åtminstone mitt utseende, fick en riktning som jag egentligen aldrig tagit mig särskilt långt vidare ifrån. Och varför skulle jag? Det finns ändå inte mycket som är snyggare än svartvita brogues, veckade kjolar, rosa kashmirtröjor, flanellskjortor och ljust turkosa diner-uniformer.

När jag nu tänker efter minns jag inte ens om någon central gestalt i serien egentligen använde rött läppstift, sminket var i allmänhet väldigt 90-talsbrunt. Josie Packard hade dock blankt klarrött stift, alldeles för gult för min hudton.

Nu visste jag dock inte så mycket om hur man bör matcha det röda mot den egna huden i början på 90-talet, och jag misstänker att jag kanske inte i dag hade valt just det där röda läppstiftet av märket Jane Hellen som jag någon gång i den här vevan köpte på Åhlens vid gågatan och sedan nästan aldrig använde. Jag provade det framför spegeln, men hann knappt ut genom dörren innan jag gick tillbaka och torkade bort det. Jag älskade det, men kände mig inte som en person som kunde se ut sådär. Det kan ha varit den där utmobbade tönten som fortfarande fanns inne i mig.

Sedan köpte jag under många år röda läppstift ibland, utan att använda dem. Jag ville vara en person som hade röda läppar, även om jag uppenbarligen inte var det. Ett, som jag fortfarande äger någonstans, var från Bourjois och mörkt perfekt körsbärsrött, och det hade jag faktiskt någon enstaka gång till fest. Annars var det mest hemma framför spegeln.

I dag har jag rött läppstift nästan varje dag. Det finns inget smink som är lika mycket jag, som känns lika självklart, jag äger säkert 30 stycken snarlika men olika (förra sommaren instagrammade jag dem alla under taggen #50shades), i lite olika nyanser, texturer, pigmentering, känsla. Jag har hittat mina perfekta röda, och hittar ständigt nya perfektionsvariationer, man behöver alltid ett som är lite mörkare, lite skirare, lite mattare, lite mer hallonsylt.

I en serie blogginlägg och instagrambilder kommer jag gå igenom allt det här, och kanske hjälpa just dig att bli en person som har rött läppstift, om du nu skulle vilja det. Vi kommer gå igenom texturer, nyanser, märken. Jag kommer prata om myter och föreställningar om det röda och om några av de vackraste kvinnorna och läpparna i världen.