Purgatorio 2:3

”Blessed be the fruit”

Margaret Atwood

Från och med graviditetens 23:e vecka är den havande kvinnan enligt svensk lag två. Från och med då är abort förbjudet och fostret i magen ett eget rättsligt subjekt bortom modern. En kropp, två individer, två kroppar, ett par lungor som sköter syresättningen. Den konkreta upplevelsen av en annan varelse i sin, någons trummande fötter mot ett revben, någon annans hjärtslag, i långt högre hastighet än dina egna.

Vi talar sällan om det här i filosofin eller politiken. Sådant känslotrams kan man väl ha i föräldratidningar eller kvinnoromaner. Reproduktionen tillhör det privata och är därmed mindre intressant, mindre intellektuellt. Skönlitteratur och annan konst som rör graviditeter och barnafödande anses aldrig lika seriös som sådan som rör män som dricker för mycket sprit och har ångest.

Sådan är nu könsuppdelningen. Om vi inte levde i ett patriarkat inbillar jag mig att intresset för detta mysterium vore större. För som mänsklig erfarenhet är detta unikt i livet. Den gradvisa övergången från ett frö till en sorts annanhet som ändå mest är jag till det som är en annan och samtidigt jag till det som otvetydigt är en annan, utlämnad åt världen, men perfekt i sin alldeles egna mänsklighet. Vecka 5, vecka 25, vecka 40+. Efter födseln får den födande mer av ett fritt val, men beroendet kvarstår obönhörligt i ena riktningen. Människoungens mångåriga hjälplöshet skapar sin egen logik. Någon måste ju faktiskt finnas där, mata, bära, spegla. Överlevnaden som art bygger på detta. Hur kombinera denna tillvarons absolut med idéer om frihet och fritt val? Den enda frihet som kan finnas i förhållande till det lilla barnet är kring vem som ska vårda det. Att någon måste är otvetydigt.

Ur reproduktionen har patriarkala samhällen byggts och legitimerats. Ägandet och arvet kräver kontroll över kvinnans kropp, hur ska annars hopsamlade rikedomar säkert tillkomma rätt efterlevande, ur patriarkens perspektiv. Hennes beroende och upplevda svaghet vid grosseser och barnafödande blir outtalade anledningar att utesluta henne ur både maktutövning och ur de individuppfattningar som så småningom växer fram. Uppdelningen görs i privat och offentligt, kvinnligt och manligt. Genom den mänskliga historien går barnafödandet som både den synliga orsaken till existensen och den osynliga orsaken till existensens yttre format. Det senare definierat och beslutat av dem som inte föder.

Detta att den gravida kvinnans kropp inte är hennes är vardagspolitik. Det Socialstyrelsen rekommenderar sägs aldrig med samma gravallvar som när rekommendationerna gäller en havande, efterlevnaden anses självklar oavsett hur ytlig eller missförstådd forskning som ligger bakom. Genom olika tider har argumenten lytt olika, om det handlat om statens rätt till ett friskt bonde- och soldatmaterial eller emotionell press på den blivande moderns ansvar för det framtida livets neurologiska särdrag. Drick inte kaffe, ät inte filmjölk då det innehåller minimala mängder alkohol, ät ost, ät inte ost, ät fisk, ät inte fisk, ät grönsaker, akta dig för importerade grönsaker, ät helst helkonserver, motionera, cykla inte, arbeta som vanligt, vila. Modernitetens kontrollbehov uppförstorat, om ingenting annat i denna mystiska process kan överses kan man åtminstone detaljplanera ätande. Graviditeten som ätstörning.

Den kan kännas som en fientlig invasion. Likt Ripley med monsterägget inne i kroppen tvingas vi bära på inkräktare, prioritera denna parasit framför vår egen överlevnad. Detta är helt konkret, endast det som blir över när ett foster fått tillräcklig näring går till modern. Den oönskade graviditeten blir ett dubbelt fängelse. Att göra en kvinna gravid mot hennes vilja är en kränkning i sig, också bortom eventuellt sexuellt våld. Det är väl känt och använt i krig, tvinga fiendekvinnan att bära ditt barn och du förnedrar henne dubbelt, trippelt. Också för den med mer positiva tankar kring havandeskapet är det ett maktövertagande. Det är lätt att förstå den som efter födseln inte orkar mer jagupplösning och kroppslig underkastelse utan av emotionella skäl avstår från den amning som annars förlänger symbiosen.

Det har funnits goda skäl att utesluta kvinnor ur politiska teorier. De, med sina beroenden, sina kroppar, sina parasitära gäster, har ju inte passat in. Både liberal och socialistisk filosofi har i allmänhet koncentrerat sig på den del av livet som försiggår i det vi kallar offentligheten (definierat på olika sätt). Relationen till arbetsgivaren och till staten har definierats och problematiserats utifrån individer som är män. Individer i offentligheten har ju i allmänhet varit det, inte minst som man så fiffigt definierat bort allt som inte varit traditionellt manligt ur den sfären. När man så småningom kom till slutsatsen att kvinnor också är människor lade man bara till dem i existerande teorier.

Teorierna håller emellertid inte ihop. Inom arbetarrörelsen sliter man ständigt med detta. Är könsförtrycket reellt och något att ta på lika stort allvar som klassförtrycket eller kommer också sexismen automagiskt att lösas upp av kampen mot kapitalet? Ännu i svensk vänster i dag går viktiga skiljelinjer längs svaren på de frågorna. Inom liberalismen bryr man sig sällan ens om dilemmat. Individens frihet är primatet och numera tycker vi ju att också kvinnor är individer så vad är problemet? Låt också kvinnan fritt få välja och välja bort föräldraskapet, välja och välja bort omsorgen om avkomman, som män alltid har kunnat göra. Vi lägger till kvinnan bara, skakar om och serverar det fria samhället. Men reproduktionens villkor kvarstår.

Under mitt hjärta en annans. I min kropp den andre. Min kropp överskrider mitt jags gränser.

Abortfrågan skär genom dessa tänkta självklarheter. Å ena sidan den liberala tanken att också kvinnan är individ och alltså kan inte fostret vara det samtidigt. Kroppen kan inte vara två, eftersom grunden för hela det politiska tänkandet är att hon är en. Å den andra, den lika klassiskt liberala tanken att varje individ har rätt till liv, och eftersom embryot uppenbarligen har liv har det också politiska rättigheter, likvärdiga dess värddjurs. Dilemmat är så olösligt att vi föredrar att inte tänka på det, inte tala om det. Den progressiva liberalismen ställer sig i allmänhet på kvinnans sida och väljer därför av intellektuella förenklingsskäl att tala om fostret som ickeliv, blott slemklumpar att kasta undan om kvinnan så önskar. Den inte så progressiva konservatismen bortser helt från kvinnans självägande och ser henne som en behållare för det nya liv som är skyddsvärt i långt högre grad än dess moder. De olika linjerna är tydliga i den manikeiska amerikanska abortdebatten där fullständig aborträtt, fram till dagen före förlossning, ställs mot rätten att mörda abortläkare eftersom man då skyddar livet. Den senare linjen är vanligare än den förra och än mer när man bara offrar den enskilda kvinnans liv hellre än hennes foster. I flera länder i Sydamerika är abort inte ens tillåten vid risk för moderns liv. I vintras dog en gravid kvinna i Polen då flera läkare efter varandra vägrat behandla henne och ljugit för henne om hennes sjukdom av rädsla för att skada hennes foster. Den amerikanske republikanske presidentkandidaten till valet 2012, Rick Santorum, motsätter sig helt rätten till abort och har kallat abortskäl av omsorg om kvinnans hälsa för ”falska skäl”. Varje år dör 47 000 kvinnor i illegala slaktaraborter, 5 miljoner behöver läkarvård efter sådana ingrepp.

Foster är dock inte slemklumpar. Detta kan jag säga med fullständig visshet. Också före den svenska abortgränsen innebär en avslutad graviditet att man tar ett liv. Ett pre-barn som inte får leva, inte får utvecklas till människa. Också innan utgången av vecka 22 känner de flesta kvinnor fosterrörelser, om så bara som fjärilsfladder, till förvillelse likt en orolig mage. Också innan utgången av vecka 22, när fostret antas kunna överleva om det föds och alltså gå från att vara ett foster till att bli ett barn och få de rättigheter vi lägger in i det etikettsbytet, är dess närvaro inne i kvinnan i allmänhet tydlig.

De sena aborterna tydliggör ambivalensen. Den förlossning den aborterande kvinnan tvingas genomföra, komplett med krystningar och värkar, ligger helt nära den sortens förlossning, förhoppningsvis något senare i graviditetsförloppet, där barnet är önskat. Vid den sena aborten är barnet emellertid vid den här tidpunkten redan dött, så kvinnan andas och smärtar och föder sitt döda barn. I allmänhet kan man få morfin. Det är förstås en fördel mot reguljärt förlossningsarbete.

Detta är sanningar vi i dag i allmänhet lämnar till abortmotståndarna. De får vifta med perfekta babyfötter i miniatyr och prata om liv och död och fullkomlighet. Endast den som frånkänner kvinnan sin kropp erkänner fostrets. Den som också ser fostret antas ha dolda skäl och egentligen vilja inskränka aborträtten. Så fasta är vi vid uppdelningen i individer, en och en, med rättigheter i var sitt litet paket, att vi inte förmår inse att allting kanske är sant samtidigt. Kanske är också foster levande, men kanske har kvinnor ändå rätt att välja. Kanske finns inget enkelt låtsat antingen eller. Kanske är valet inte mellan barnets primat eller kvinnans, utan mellan om kvinnor ska få välja i relativ säkerhet eller om de ska tvingas till smutsiga, farliga ingrepp utanför sjukvårdens kontroll. Inte lika filosofiskt högtidligt, men i realiteten lika mycket ett val mellan liv och död. Kvinnans liv eller kvinnans död.

För ingen kan ju tro att det där med livet alltid har varit så himla heligt. De flesta samhällen har genom historien accepterat visst dödande, av fiender, av slavar, av kriminella, av födda eller ofödda barn. Högstämd retorik om livets värde har, i den utsträckning sådan alls förekommit, omvandlats i pragmatisk realism. Också i dag, när vi lyckosamt nog oftast betraktar också folk från grannbyn som människor, är denna pragmatiska inställning rimligast. Målet är att minimera lidande, snarare än upprätthålla teorier om individer och rättigheter som ändå inte räcker till när de konfronteras med verklighetens havande kvinna.

Om kvinnan inte ansetts vara människa har barn gjort det i ännu mindre utsträckning. För att alls överleva måste de bli vårdade, men ingen sådan rättighet har traditionellt definierats. För att kunna bli hela människor måste de få skydd, mat, fostran, frihet, kärlek - hur ska ett sådant behov kunna formuleras politiskt? Om vi tänker oss att män och kvinnor har lika rätt till frihet, allt annat vore trots allt orimligt, på vems axlar kan vi placera skyldigheten att göra det som måste göras? Har den personen att bära detta alldeles ensam? Ansvaret att vårda ett litet barn är i längden mycket svårt att kombinera med för ekonomin nödvändigt förvärvsarbete. Har en person som avlat ett barn ingen frihet eller all frihet? Och vilken frihet har barnet?

Det traditionella sättet att se på detta har varit att kvinnor har skyldighet att vårda sina barn, män har skyldighet att försörja dem och om männen avviker får kvinnorna, och barnen, klara sig bäst de kan. Samma sak har förstås gällt barnen om deras mödrar avvikit, men det har historiskt varit mer ovanligt utom vid exempelvis dödsfall, och då har barnen generellt snarare tagits om hand av andra kvinnor än av sina fäder. Detta synsätt hänger väl ihop med uppdelningen i privat och offentligt, kvinnligt och manligt. I det privata, där kvinnor finns, finns ingen frihet. Kvinnors beroende av män har, i den mån man alls reflekterat över det, betraktats som ett fritt val att avstå från frihet. Släktets fortbestånd har byggt på att kvinnor fattat just detta fria val att bli ofria.

Om det är något som välfärdsstaten har gjort är det att lösa upp den premissen. Liberaler klagar ibland på att den bara ersatt kvinnors beroende av män med kvinnors beroende av staten, men den klagan är en smula verklighetsfrånvänd. Beroendet ligger fast i den mänskliga reproduktionen. Man kan organisera det på olika sätt, ge mer eller mindre frihet, mer eller mindre möjlighet till egna val. Det lilla barnets hjälplöshet är ändå oändlig. Helt utlämnat till att någon försakar sitt eget oberoende för dess bästa.

För här är en annan av frihetens paradoxer – barnets frihet gentemot föräldrarna. Vilken rätt har ett barn att ha möjligheter bortom föräldrarnas önskan och horisont? Synen på detta varierar dramatiskt över världen. I Skandinavien har vi av tradition sett på barns frihet som väsentlig, frihet från aga, frihet till skolgång. Ändå konfronteras vi självklart också här med frågan om vad föräldrar egentligen får göra mot sina barn, och vilken rätt någon utomstående har att lägga sig i. Var går gränsen för vanvård, var går gränsen för när man inskränker sina barns framtida liv för tydligt? Ska man få hemskola sina barn? Ska man få hemskola sina barn också om man lär dem att evolutionen är trams och att homosexuella kommer till helvetet? Också om man håller dem från att tidigt lära sig svenska och få en någotsånär rimlig chans att själva välja att bli en del av vanlig svenskhet? Ska föräldrar få välja i vilken utsträckning deras tonåringar har sexualkunskap i skolan och vad denna i så fall ska innehålla?

Ett dilemma med den svenska debatten kring de här frågorna är att den nästan uteslutande rör sig i gränslandet mot religion eller möjligen integration. Det är uttalat religiösa friskolor som ifrågasätts i sammanhanget, inte waldorfskolor eller elitskolor. I detta genomsekulariserade land anses blott religionen vara potentiellt skadlig indoktrinering, annan uppfostran, också sådan som kraftigt inskränker barnens möjlighet att välja om och välja annat bortom föräldrarnas intressen, är oproblematisk. Tennisföräldern som sätter sitt barn i träning från dess att han eller hon kan gå, som tvingar barnet att förneka alla andra intressen, all normalitet, vänner, skolan, fritiden, ses på sin höjd som en kuriositet, trots att de idrottsskador som kan uppstå vid alltför tidig felaktig träning kan vara nog så livslångt fysiskt handikappande som exempelvis en religiöst betingad omskärelse. De riktiga fördömandena lämnar vi dock alltid åt sådant föräldrainflytande som rör förälderns relation till Gud.

Även om vi inte äger våra barn har vi dock vad man skulle kunna kalla viss tillfällig besittningsrätt till dem. Åtminstone gentemot staten. Om inte annat talar empiri för att det uppkommer helt nya och oftast värre problem när staten tar ifrån föräldrar alltför mycket föräldraansvar och -makt. Reproduktionens villkor igen. De förhållningssätt politiken hävdvunnet intar i det stora fungerar inte alltid särskilt bra i det lilla. Man kan välja att strikt hålla isär de två kretsarna och döma vissa till vissa regler och andra till andra, så har trots allt våra samhällen sett ut väldigt länge. Men man kan också kapitulera inför insikten att reglerna från början var arbiträra, att en påstådd universalism som måste bortse från grunden för människans existens för att gå ihop kanske inte är så universell ändå.

(Den här essän ingick i essäsamlingen Frihet och fruktan - tankar om liberalism, som kom ut på Natur & Kultur hösten 2011) 

Några rader om en 20-åring och värdet av illojalitet

I går var jag på 20-årsfest för magasinet Arena och fick bl a i tropisk hetta höra några gamla chefredaktörer tala om åren som gått. Det var nostalgi om hur Per Wirtén satt på café opera på tidigt 90-tal och ville starta en tidning och ickenostalgi från Karolina Ramqvist som sade att hon knappt mindes någonting och inte gillade att se tillbaka, men allra mest fäste jag mig vid Magnus Linton som talade om sina utgångspunkter i tidningsmakandet och det politiska livet.

"Det viktiga för mig har alltid varit illojaliteten", sa Magnus och log det där sneda leendet och hundra vänstermän som kanske i och för sig inte var där just då svor inombords. Och det är förstås lätt att reta sig på en sådan inställning, inte minst i en politisk rörelse som i övrigt haft så förtvivlat svårt med den intellektuella utvecklingen, särskilt så på det 90- och 00-tal när Arena trots sin litenhet och extremt blygsamma budget närmast dominerade den tänkande vänstern. Många har retat sig, minns de återkommande Arena-debatter där de där arga vänstermännen förklarat hur tidningen skrivit alldeles för lite om klass och alldeles för mycket om aborträtt och globalisering och sexuell frigörelse och missbrukspolitik och Sveriges roll i kolonialismen. Illojalitet alltså, och det är en underbar utgångspunkt för att tänka politiskt.

För jag minns själv hur den där illojaliteten, med systemen och organisationerna och den debatt som alla andra ville föra - men däremot aldrig med de verkliga målen - gjorde att jag kände mig så lockad av Arena. Jag hade ju andra politiska utgångspunkter, om än vi möttes i det kulturradikala, men det jag kände mig så hemma i var framförallt detta att aldrig inordna sig. Aldrig låta bli att tänka saker, att skriva saker, för att andra skulle tycka att det blev besvärligt, aldrig hålla den goda stämningen i gruppen högre än det intressanta resonemanget. Jag är inte så bra på grupper, inte så bra på inordning och god stämning.

Jag är så glad för att Arena inte heller alltid varit det. Grattis.