Nyligen tillfrågades jag om att skriva i en antologi om internet, individer, rättigheter, nåt sånt. Ja, det känns lite 2009, men bara för att frågorna inte är heta i debatten fattas fortfarande beslut som om datalagringen och visst kan jag kanske bidra med något förhoppningsfullt intressant. "Jag har en skral budget" varnar redaktören, samtidigt som han oroar sig över den sneda könsbalansen.
Jag har hört det så många gånger. Jag har faktiskt hört exakt detta förut, med undantaget att redaktörerna då inte själva sade något om den pinsamma könsfördelningen på den i sak utmärkta produkt som till slut kom ut. Jag har skrivit om det förr också, att jag tillfrågades att skriva i Efter the pirate bay, en antologi som Pelle Snickars på Kungliga biblioteket satte samman, men att jag tvingades tacka nej eftersom det utgick en blott symbolisk ersättning för dels en längre essä, dels deltagande i ett antal seminarier. De flesta andra som skrev hade högbetalda jobb och/eller jobb där skrivande av den här texten gick att passa in i andra arbetsuppgifter. För mig skulle det däremot ha inneburit ungefär en månads gratisarbete. Nå, jag tackade nej, inga konstigheter. I den slutliga boken var 16 skribenter män, 1 kvinna. 16-1. Det däremot är rätt anmärkningsvärt.
Senare fick jag reda på att en annan frilansskribent, en man, hade lyckats förhandla upp sitt arvode. Han blev irriterad över att jag såg det ur ett könsperspektiv.
När jag nu sökte på antologin, för att fundera på vad man skulle kunna skriva i den nya upptäcker jag att också Snickars själv visst irriterades över detta. Det var ju, ansåg Snickars, mitt fel att antologin skrevs av 16 män och en kvinna. Jag hade ju tackat nej. Det var uppenbarligen mitt ansvar att med gratisarbete främja jämställdheten, snarare än hans att t ex omfördela resurserna så att man kunde ge mer betalt åt kvinnliga frilansskribenter än åt manliga fast anställda akademiker så att de förra skulle ha råd att delta. Om man nu tyckte att det var viktigt med könsbalans.
Jag blir lite trött.
torsdag, mars 22, 2012
söndag, mars 18, 2012
Ork: slut
"När vi var där höll jag också på med något sammanbrott." Jag såg bilder från ett vårigt Amsterdam i tidningen i morse och kommenterade med det jag främst minns från vår weekend där för ett par år sedan. Jag jobbade nästan hela tiden, kämpade med att hitta nät nog att maila i väg artiklar och höll hjärtklappningen och andnöden bara precis stången. Mellan varven promenader och kaféer och solsken förstås.
Jag vet inte hur ofta jag brutit ihop, men kanske ett par tre gånger om åren de senaste åren. Lite olika allvarligt, från den där gången när jag slutade klara av att hitta i stan och bara låg hemma med en filt över huvudet och ibland en bebis i famnen i ett par månader till de kortare enklare versionerna där det räckt med ett par veckors stillhet och extra träning för att komma igen.
Jag tjatar på min kille att han åtminstone ska försöka ta körkort och när jag satt där i morse och grät över mitt jävla psyke insåg jag en av anledningarna. När de där få semesterveckorna kommer är jag alltid så utarbetad att tanken att inleda semestern med att köra bil en längre sträcka känns helt ohanterlig. Jag tycker om att köra bil. Men när jag väl ska göra det är hjärnan så trött att jag bara vill gråta.
Jag orkar inte längre. När jag säger att jag bryter ihop och måste vila innebär det ju aldrig någon reell vila, jag har ingen sjukförsäkring, har aldrig råd att låta bli att jobba. Ibland kan man jobba lite mindre några veckor, det är allt. Eller till och med vara ledig helt några dagar om jag inte har någon deadline, men det är ju ledighet utan lön förstås och som sådan aldrig stressfri, man tänker alltid på pengarna man inte tjänar, på räkningarna, på hur fan det ska gå ihop.
Jag ser unga begåvade människor som försöker slå sig in i den här världen, personer med liknande känsliga psyken som jag, med liknande perfektionism och engagemang och jag tänker att nej, snälla, spring åt andra hållet. Utsätt er inte för det här, ni kommer gå sönder och ingen kommer tacka er, ingen kommer bry sig.
I den där kollapsen med orienteringsförmågeförlusten och filt-över-huvet-behovet, det var hösten 2009, kom den akuta krisen plötsligt. Jag deltog i ett panelsamtal och skulle köpa strumpbyxor på vägen hem och började gråta utanför Lindex utan att kunna sluta. Jag hade ett antal deadlines den veckan och ringde en fast uppdragsgivare för att berätta om läget och se om man eventuellt kunde skjuta fram min text en vecka. "Jag utgår från att du prioriterar oss", blev svaret. Hen frågade inte ens hur det var med mig.
Sådana är villkoren alltså, så mycket omsorg finns om också fasta frilansar.
Jag vill gärna påpeka att det dock inte alltid är så. I samband med sammanbrottet helt nyligen hade jag också deadlines och flera av redaktörerna då var tvärtom oändligt förstående. Vanlig mänsklig snällhet, man blir närmast förvånad av att träffa på den.
Det vanliga är ju att bli illa behandlad. Det är nästan det värsta med den usla betalningen också. Man känner sig trampad på. Att alla alltid värderar en så lågt, och även om man inte ska värdera sig i pengar är det ju den värderingsgrunden som finns enklast. Till sist föreställer man sig hur de fast anställda med sina (i jämförelse) fantasilöner och semesterersättningar och friskvårdsbidrag sitter där och skrattar hånfullt och överlägset åt oss. "Haha, de gick med på det där också. Att de inte fattar hur löjliga de är. Hahahahahahaha." När de sedan pratar direkt med oss är det med låtsad omsorg i rösten: "nej, det går tyvärr inte att höja ersättningen, det går inte i budgeten" (men själva får de förstås minst en 5 procent högre per år. Löneökningar är något heeeeeelt annat, ju.)
Jag vet hur bitter jag låter. Hur hatisk. Säkert kommer det komma någon glad anonym i kommentarerna som förklarar att det här bara är medelmåttans ressentiment eller medelklassens privilegier eller någon spännande kombination av de två.
Och det stämmer förstås. Jag vet att jag på mina bra dagar är en av Sveriges allra bästa politiska skribenter. Eftersom jag vet det tycker jag att det borde funka att försörja sig på det. Men jag vet ju precis lika mycket att det inte gör det, att ingen är beredd att betala för det. Hela tiden har jag trott att det skulle bli bättre när jag bara blev mer etablerad, när jag bara blev kändare, men nej. Efter varje sammanbrott har jag tänkt att jag måste bli smartare, jag måste sälja bättre, träna mer så jag håller ångesten borta, jag har plockat upp något pr-jobb som givit lite extra pengar ett tag och så har det känts okej. Men så kommer man tillbaka till den bransch man försöker verka i, och inser att jo, det är faktiskt lika vidrigt som jag trodde.
Denna jävla idé att just det jag skriver skulle vara särskilt viktigt, att just jag har ett ansvar att säga saker som andra inte säger. Hybrisen är fenomenal.
Men jag orkar inte längre. Det ingen annan vill betala för i ersättning betalar jag själv med kroppen. Jag är för gammal för det här. Jag orkade när jag var yngre, men det är så tydligt att det bara inte fungerar längre. Kollapserna kommer tätare, tyngre. Jag tror att jag är rätt bra på att skydda mitt barn, han vet att det inte är hans fel att jag är ledsen så ofta, men jag vill inte vara en sådan mamma i längden.
Så jag söker jobb nu. Uppdrag, jobb, vad som helst. Jag är öppen för förslag. Ett krav är att man ska vilja behandla mig väl.
Jag vet inte hur ofta jag brutit ihop, men kanske ett par tre gånger om åren de senaste åren. Lite olika allvarligt, från den där gången när jag slutade klara av att hitta i stan och bara låg hemma med en filt över huvudet och ibland en bebis i famnen i ett par månader till de kortare enklare versionerna där det räckt med ett par veckors stillhet och extra träning för att komma igen.
Jag tjatar på min kille att han åtminstone ska försöka ta körkort och när jag satt där i morse och grät över mitt jävla psyke insåg jag en av anledningarna. När de där få semesterveckorna kommer är jag alltid så utarbetad att tanken att inleda semestern med att köra bil en längre sträcka känns helt ohanterlig. Jag tycker om att köra bil. Men när jag väl ska göra det är hjärnan så trött att jag bara vill gråta.
Jag orkar inte längre. När jag säger att jag bryter ihop och måste vila innebär det ju aldrig någon reell vila, jag har ingen sjukförsäkring, har aldrig råd att låta bli att jobba. Ibland kan man jobba lite mindre några veckor, det är allt. Eller till och med vara ledig helt några dagar om jag inte har någon deadline, men det är ju ledighet utan lön förstås och som sådan aldrig stressfri, man tänker alltid på pengarna man inte tjänar, på räkningarna, på hur fan det ska gå ihop.
Jag ser unga begåvade människor som försöker slå sig in i den här världen, personer med liknande känsliga psyken som jag, med liknande perfektionism och engagemang och jag tänker att nej, snälla, spring åt andra hållet. Utsätt er inte för det här, ni kommer gå sönder och ingen kommer tacka er, ingen kommer bry sig.
I den där kollapsen med orienteringsförmågeförlusten och filt-över-huvet-behovet, det var hösten 2009, kom den akuta krisen plötsligt. Jag deltog i ett panelsamtal och skulle köpa strumpbyxor på vägen hem och började gråta utanför Lindex utan att kunna sluta. Jag hade ett antal deadlines den veckan och ringde en fast uppdragsgivare för att berätta om läget och se om man eventuellt kunde skjuta fram min text en vecka. "Jag utgår från att du prioriterar oss", blev svaret. Hen frågade inte ens hur det var med mig.
Sådana är villkoren alltså, så mycket omsorg finns om också fasta frilansar.
Jag vill gärna påpeka att det dock inte alltid är så. I samband med sammanbrottet helt nyligen hade jag också deadlines och flera av redaktörerna då var tvärtom oändligt förstående. Vanlig mänsklig snällhet, man blir närmast förvånad av att träffa på den.
Det vanliga är ju att bli illa behandlad. Det är nästan det värsta med den usla betalningen också. Man känner sig trampad på. Att alla alltid värderar en så lågt, och även om man inte ska värdera sig i pengar är det ju den värderingsgrunden som finns enklast. Till sist föreställer man sig hur de fast anställda med sina (i jämförelse) fantasilöner och semesterersättningar och friskvårdsbidrag sitter där och skrattar hånfullt och överlägset åt oss. "Haha, de gick med på det där också. Att de inte fattar hur löjliga de är. Hahahahahahaha." När de sedan pratar direkt med oss är det med låtsad omsorg i rösten: "nej, det går tyvärr inte att höja ersättningen, det går inte i budgeten" (men själva får de förstås minst en 5 procent högre per år. Löneökningar är något heeeeeelt annat, ju.)
Jag vet hur bitter jag låter. Hur hatisk. Säkert kommer det komma någon glad anonym i kommentarerna som förklarar att det här bara är medelmåttans ressentiment eller medelklassens privilegier eller någon spännande kombination av de två.
Och det stämmer förstås. Jag vet att jag på mina bra dagar är en av Sveriges allra bästa politiska skribenter. Eftersom jag vet det tycker jag att det borde funka att försörja sig på det. Men jag vet ju precis lika mycket att det inte gör det, att ingen är beredd att betala för det. Hela tiden har jag trott att det skulle bli bättre när jag bara blev mer etablerad, när jag bara blev kändare, men nej. Efter varje sammanbrott har jag tänkt att jag måste bli smartare, jag måste sälja bättre, träna mer så jag håller ångesten borta, jag har plockat upp något pr-jobb som givit lite extra pengar ett tag och så har det känts okej. Men så kommer man tillbaka till den bransch man försöker verka i, och inser att jo, det är faktiskt lika vidrigt som jag trodde.
Denna jävla idé att just det jag skriver skulle vara särskilt viktigt, att just jag har ett ansvar att säga saker som andra inte säger. Hybrisen är fenomenal.
Men jag orkar inte längre. Det ingen annan vill betala för i ersättning betalar jag själv med kroppen. Jag är för gammal för det här. Jag orkade när jag var yngre, men det är så tydligt att det bara inte fungerar längre. Kollapserna kommer tätare, tyngre. Jag tror att jag är rätt bra på att skydda mitt barn, han vet att det inte är hans fel att jag är ledsen så ofta, men jag vill inte vara en sådan mamma i längden.
Så jag söker jobb nu. Uppdrag, jobb, vad som helst. Jag är öppen för förslag. Ett krav är att man ska vilja behandla mig väl.
onsdag, mars 14, 2012
EU:s prekapitalistiska moralism
81 procent av grekerna anser i en ny opinionsundersökning att Tyskland försöker etablera ny dominans över Europa genom sin ekonomiska makt. 77 procent tror att målet är ett ”Fjärde rike”.
Att det eurosamarbete som skulle leda till fredens och gemenskapens Europa inte tycks ha fungerat kan vem som helst se. I norr ser vi på grekerna med förakt och skriver överlägsna kolumner om deras bristande förstånd och rationalitet, ja nästan som vildar är dom, knappt man tror att de är européer.
Det finns olika sätt att behandla den som hamnat i total skuldkris. Man kan bestämma sig för att låntagaren till varje pris ska betala, om så med det skålpund kött som Shylock en gång begärde av Antonio. Fram till i mitten av 1800-talet fängslades ofta skuldsatta som inte kunde betala, vilket tyvärr gjorde att de inte kunde arbeta och alltså aldrig kunde betala tillbaka lånen. Inte jättepraktiskt för någon inblandad.
Eller så kan man inse att låntagaren inte kommer kunna betala tillbaka. Då följer skuldnedskrivning eller i yttersta fall konkurs. Lånen försvinner, liksom de ingående tillgångarna, och alla får gå vidare.
En grundprincip i den moderna kapitalismen har varit att vi övergått till den senare modellen, där den som har lånat ut pengar också har ansvar för lånet, och om låntagaren inte kan betala tillbaka så kan han inte.
Denna princip frångås nu helt i den europeiska krisen. Bankerna ska med alla medel hållas skadeslösa, och det krisprogram som EU för ändamålet tvingar på Grekland är inte långt från ett skuldfängelse. I lika liten utsträckning som ett sådant kommer det leda till att lånen kan betalas tillbaka.
Redan förra året krympte den grekiska ekonomin med mer än 6 % (femte året i rad som BNP minskade), att dra åt svångremmen än mer kommer bara leda till ännu snabbare tillbakagång. Skatteintäkterna kommer bli mindre och mindre, och vad ska Grekland då till slut betala lånen med? Bankerna får sitt, via IMF och ECB, men Grekland står kvar, allt fattigare.
I krisprogrammet som vi pressat på dem ingår bland annat en retroaktiv lönesänkning för statsanställda. Upp till 64 000 personer, däribland 21 000 lärare, kommer därför bli utan lön den här månaden och vissa kommer till och med få ge tillbaka pengar. De kommer alltså få betala för nöjet att arbeta.
På samma sätt kommer Grekland få betala för nöjet att få stöd. Hela det nya stödpaketet på 130 miljarder euro skall slussas vidare till dem som lånat pengar till Grekland och Grekland har för att få pengarna förbundit sig att betala extra på lånen utöver detta. Än mindre än tidigare kommer finnas kvar till, tja, domstolar och sjukhus och sådant som Grekland kan tänkas behöva. Dessutom ska Grekland ge upp rätten till sin egen guldreserv, något som bara kan ses som en medveten kränkning.
Det är förstås tragiskt att se de tyskhatiska stämningarna bland den grekiska allmänheten, vanliga tyskar har mycket lite med de grekiska problemen att göra. Men Merkel och Sarkozy måste rimligen vara medvetna om riskerna med att förnedra ett land och tvinga dess invånare till långsiktig fattigdom. Motivet, bortom att glädja bankerna, kan endas förstås som prekapitalistisk moralism. Det är i sammanhanget mer förvånande att de grekiska protesterna hittills inte varit större och våldsammare.
Publicerad i Expressen den 10 mars 2012
Att det eurosamarbete som skulle leda till fredens och gemenskapens Europa inte tycks ha fungerat kan vem som helst se. I norr ser vi på grekerna med förakt och skriver överlägsna kolumner om deras bristande förstånd och rationalitet, ja nästan som vildar är dom, knappt man tror att de är européer.
Det finns olika sätt att behandla den som hamnat i total skuldkris. Man kan bestämma sig för att låntagaren till varje pris ska betala, om så med det skålpund kött som Shylock en gång begärde av Antonio. Fram till i mitten av 1800-talet fängslades ofta skuldsatta som inte kunde betala, vilket tyvärr gjorde att de inte kunde arbeta och alltså aldrig kunde betala tillbaka lånen. Inte jättepraktiskt för någon inblandad.
Eller så kan man inse att låntagaren inte kommer kunna betala tillbaka. Då följer skuldnedskrivning eller i yttersta fall konkurs. Lånen försvinner, liksom de ingående tillgångarna, och alla får gå vidare.
En grundprincip i den moderna kapitalismen har varit att vi övergått till den senare modellen, där den som har lånat ut pengar också har ansvar för lånet, och om låntagaren inte kan betala tillbaka så kan han inte.
Denna princip frångås nu helt i den europeiska krisen. Bankerna ska med alla medel hållas skadeslösa, och det krisprogram som EU för ändamålet tvingar på Grekland är inte långt från ett skuldfängelse. I lika liten utsträckning som ett sådant kommer det leda till att lånen kan betalas tillbaka.
Redan förra året krympte den grekiska ekonomin med mer än 6 % (femte året i rad som BNP minskade), att dra åt svångremmen än mer kommer bara leda till ännu snabbare tillbakagång. Skatteintäkterna kommer bli mindre och mindre, och vad ska Grekland då till slut betala lånen med? Bankerna får sitt, via IMF och ECB, men Grekland står kvar, allt fattigare.
I krisprogrammet som vi pressat på dem ingår bland annat en retroaktiv lönesänkning för statsanställda. Upp till 64 000 personer, däribland 21 000 lärare, kommer därför bli utan lön den här månaden och vissa kommer till och med få ge tillbaka pengar. De kommer alltså få betala för nöjet att arbeta.
På samma sätt kommer Grekland få betala för nöjet att få stöd. Hela det nya stödpaketet på 130 miljarder euro skall slussas vidare till dem som lånat pengar till Grekland och Grekland har för att få pengarna förbundit sig att betala extra på lånen utöver detta. Än mindre än tidigare kommer finnas kvar till, tja, domstolar och sjukhus och sådant som Grekland kan tänkas behöva. Dessutom ska Grekland ge upp rätten till sin egen guldreserv, något som bara kan ses som en medveten kränkning.
Det är förstås tragiskt att se de tyskhatiska stämningarna bland den grekiska allmänheten, vanliga tyskar har mycket lite med de grekiska problemen att göra. Men Merkel och Sarkozy måste rimligen vara medvetna om riskerna med att förnedra ett land och tvinga dess invånare till långsiktig fattigdom. Motivet, bortom att glädja bankerna, kan endas förstås som prekapitalistisk moralism. Det är i sammanhanget mer förvånande att de grekiska protesterna hittills inte varit större och våldsammare.
Publicerad i Expressen den 10 mars 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
