Nej, krisen är inte min. Jag säger inte att den inte kommer om några år, men än så länge har jag faktiskt aldrig känt av några ålderskriser över huvud taget. "Det är ju för att du krisar kontinuerligt i stället", sade en god vän till mig, och det kan det ju ligga något i. Om man håller allting inne och i schack och under lås och bom kanske ångesten och meningslösheten måste komma ut då och då och yttra sig i skilsmässor, tatueringar, motorcyklar eller vad folk nu gör när de ålderskrisar.Min vän är 41. Han har precis skaffat sin första tatuering. Just saying.
Det är dock olika med olika ålderskriser. Jag hade aldrig någon 30-årskris heller, bortom alla vardagskriser, och när jag någon gång talat om det har jag fått det lite syrliga svaret från t ex en jämnårig bekant som också frilansar men som är singel och bor i andrahandsettor att: "du har å andra sidan en man och ett barn du älskar, ett jobb du tycker är meningsfullt och du har givit ut flera böcker." Hm. Okej då. De viktigaste delarna i det är inte min förtjänst.
För jag uppfattar 30-årskrisen som i grunden handlande om ångest inför det man upplever som otillräcklig vuxenhet. Man har inte det jobb man skulle vilja, den partner man skulle vilja, den familjesituation man skulle vilja. Man har liksom inte kommit någonstans, inte kommit in i den vuxenhet man eftersträvar, och som i någon utsträckning förväntas av en. Men dagens alltmer osäkra arbetsmarknad och åtminstone i storstäderna vansinniga bostadssituation kan man tänka sig att de här kriserna kommer accentueras. Människor har ju inte möjlighet att bli vuxna, inte råd att försöka få barn, inte möjlighet till sådana bostäder som vuxna har.
Men om 30-årskrisen är rimlig, och handlar om helt förståelig ångest har jag svårare för 40-årskrisen. Här kommer jag göra en utvikning om tv-spel, begreppet flickvänsmaterial och några av mina hatobjekt i samtidskulturen.
För någon vecka sedan började det dyka upp annonser för företaget Lovefilm i tunnelbanan. På bilder satt vad som skulle vara snygga killar med (objektivt) gulliga hundar och lovade sina tjejer att aaaaaldrig mer köpa tv-spel. De kallade sig infantila saker också, typ Snuttis och Tiger. Payoffen i reklamen är att med Lovefilm behöver man inte köpa spel längre, man kan hyra dem! Fattar ni! Killarna lurade sina tråkiga dumma tjejer som inte vill låta dem spela tv-spel! Gud vad kul!
Eller inte. Nu spelar jag inte särskilt mycket, så jag kände mig inte personligen hånad av den löjliga könssynen på vilka som spelar, men också bortom spelarstereotyperna prickade den här annonsen in tre av mina hatuppfattningar om världen. 1) Män är busiga, roliga, omogna charmörer som måste lura sina 2) tråkiga, ansvarstagande vuxna tjejer (mammor) eftersom 3) tjejers roll i förhållandet är att bestämma att killar inte får göra roliga saker.
Liksom, lever människor såhär? Hur står de ut? Hur står män ut med att vara infantiliserade till blöjbarnsnivå? Hur står kvinnor ut med att ses som tråkiga jävla ragator som inte bara själva inte vill göra roliga saker, de vill dessutom också hindra sina killar från att ha kul? Varför i all världen är människor ihop med andra om de ser förhållanden som fängelser vid vilkas portar man frånhänder sig rätten att ha roligt och antingen, om man är man, lämnar över nyckeln till dörren till tjejen, eller om man är kvinna, man tar på sig rollen att vara sin partners fångvaktare? Vad kan rimligen vara motivet till att vilja leva så? Det verkar ju vidrigt.
Nu är kanske Lovefilm-tolkningen av förhållanden extra eländig, men jag tycker rätt ofta att jag hör varianter på det här från riktiga människor. Det kan handla om alltifrån att man inte får gå ut och dansa för sin partner (och då syftar jag inte på att det inte funkar just en särskild kväll utan generellt), alla dessa människor som gradvis slutar umgås med sina vänner efter att man träffat en partner och därefter bara umgås med andra par, folk som slutar med sina fritidsintressen, ja, slutar ha roligt. I alla fall roligt utan sin partner.
För här finns en jätteviktig idé: den om förhållandet som alltings självklara nav, om att alla relationer utanför förhållandet är så oändligt mycket mindre värda. Självklart finns en koppling till monogami här också, man tänker sig exempelvis att det där med att gå ut handlar om att flirta med främlingar, och sånt går ju inte för sig, eller att själva tanken på emotionell närhet med andra upplevs som hotande för relationen.
Nu förstår jag vardagens krav, särskilt om man har barn är det mycket som måste ordnas, som tar tid från det möjligt roliga. Men om man inte har roligt dör man inuti. Om man inte har roligt, i och utanför sin relation, om man ser sin relation som ett fängelse och sig eller sin partner som fångvaktaren så kommer det förr eller senare brista.
Då kommer 40-årskrisen.
För den är inte likadan som 30-årskrisen. Om 30-årskrisen handlar om otillräcklig vuxenhet, något man ofta inte kan göra något åt själv, handlar 40-årskrisen om instängdhet i en vuxenhet som kväver och bedövar. "Var livet inte mer än såhär?" frågar sig Snuttis när han i 10 års tid accepterat att han måste be sin tjej om lov för att spela Modern Warfare och smugit med sin tid vid datorn, och de har båda två för länge sedan slutat gå ut, mer än kanske en gång om året med grabbarna respektive tjejerna, och de umgås med några av hennes kompisar och kompisarnas killar, för att inte tala om föräldrarna till några andra barn på dagis för det är ju så praktiskt, och Snuttis refererar skämtsamt till flickvännen som "regeringen" och det är hon som har koll på allting och bestämmer vad de ska köpa för nya möbler och när de skulle flytta till villa och han gör som hon vill för det är enklast. Och den där bostaden var ju dyr, för man måste ju bo i ett bra område, och jobbet är visserligen trist, men han måste absolut jobba kvar för annars kan de inte betala amorteringarna. Och svaret på den inledande frågan är "Nej, uppenbarligen inte."
Jag tror nu på strukturer mer än på fria val och vill inte att Snuttis ska hata sig själv alltför mycket, men jag måste ändå bara säga att livet måste faktiskt inte alls vara sådär. Det finns denna vidriga bild av hur förhållanden ska vara, av hur vuxenhet ska vara, av hur man måste ansa bort huvuddelen av sin personlighet för att passa in, allra tydligast kanske i föräldraskapet, men jag tror verkligen inte att man måste det. Det här är könsroller och modern konsumism och medelklassvånda (även om liknande könsmönster tycks finnas i alla klasser) och jag blir helt matt bara av tanken på att ens försöka.
Det är alltid en balansgång när man talar om sig själv och försöker visa upp det som något slags lyckat exempel i ansiktet på en existerande struktur. "Jaha, men ni är ojämställda, synd för er, men det måste man inte alls vara, vi är minsann inte det alls." Men tack då. Kul för er.
Och det här handlar ju om könsstrukturer, fast lite andra än de vi vanligen pratar om. Föreställningen om den ordentliga ansvarstagande tjejen som håller ordning på den busige rolige killen är rimligen inte mycket lättare att bryta sig loss från än den om kvinnan som vårdande och god eller mannen som beslutsför och analytisk. Vi lever alla med de här bilderna.
De senaste dagarna har begreppet "flickvänsmaterial" fladdrat förbi i mina nätverk och även om folk verkar ha lite olika uppfattningar om vad det betyder finns i botten en sorts kvinna som utmärkt väl kan anpassas till att bli fångvaktarkvinnan. En lagom snygg och anpassningsbar tjej, utan något som sticker ut, som skrattar åt killens skämt utan att hota någon eller något. Hon är ju som gjord för att bli den tråkiga, ansvarstagande som ogillar tv-spel och bestämmer om möbler. Om det är själva definitionen för vem som kan bli flickvän är det ju inte så konstigt om förhållandena blir tristessöken.
Kanske finns här också en nyckel till att vissa klarar sig lättare undan detta. Om man aldrig varit flickvänsmaterial, om man alltid haft alldeles för mycket taggar, för mycket ångest, varit för högljudd och konstig, då kanske man har lite lite enklare att låta bli att låsa in sig i ordentlighetsrollen. Jag är i såfall oändligt tacksam.
För sen blir de 42. Snuttis skaffar en motorcykel. Hans fru vill skiljas. "Livet måste vara mer än såhär."
14 kommentarer:
Massor och massor och åter massor av urbarnsliga killar är lika mogna som femåringar och vill BARA leka. Jag vet snart 40-åringar som håller på och skämtar om vuxenpoäng och klär sig som de femtonåriga söner de råkade knulla till på fyllan.
Menar du att du aldrig har träffat några såna?
Hela vårt samhälle är infantiliserat och visst har jag träffat s k sköna killar som beter sig som 12-åringar i 40-åriga kroppar, men jag tycker inte att man kan skilja det från strukturer. Eller från ekonomi för den delen, vissa skulle kanske säga att det här barnslighetsidealet för män sammanfaller med att välfärdsstaten gjort kvinnor (och deras barn) förhållandevis oberoende av män för försörjning och stabilitet, en utlöpare ur ett mansideal som en som inte tar ansvar utan söker lyckan on the road medan kvinnan står kvar och tar hand om ungarna och inte behöver honom längre.
Liv Strömqvists bok Prins Charles känsla är ju en rolig genomgång av den där bilden av parförhållanden, och hur det gör att alla sunkiga komediserier om "busiga" män med "tråkiga" fruar går hem i stugorna som igenkänningshumor.
Någonstans undrar man vad parterna får ut av det hela. För något måste det väl vara? Är det trevligt att få känna sig ansvarig och skrocka att ja se karlar, eller himla med ögonen om regeringen? Fattar inte heller.
Det är så lätt att fastna i de här rollerna, även om man är medveten och värnar om sig själv och sin personlighet.
Kanske är det för att det finns en sorts drömbild av att man i ett förhållande har en massa saker gemensamt som man gör ihop. Och om man inte lyckas nå upp till den här drömbilden har man istället två personer som har helt olika intressen som de lägger all tid och alla pengar på - och att man då glider isär istället.
Mitt i allt tänk kring att man ska låta den andra få fortsätta vara sig själv hamnar man i konflikten "varför gör vi aldrig något ihop?" och då är det lätt att säga att den andra ska sluta spela tv-spel så mycket.
Om man är gamer och går från att vara singel till att vara en del av en relation, så måste man byta ut lite gamer-tid mot relationstid. Det handlar inte om att "fångvaktarinnan" kräver det, utan att man vill det själv, för man är vuxen och kan ta ansvar. Man vill spela, men man förstår att man inte har tid för allt. Väljer man bort spel framför relation kommer ens partner alltid att vara en motsats till spel, även om man valt helt själv.
Dock finns det en del av en själv som fortfarande har koll på de där spelen man vill spela men inte hinner. Den delen av en själv tycker att lovefilm-reklamen är lite rolig, inte för att man känner igen sig utan för att den är en extrem överdrift av en karikatyr av ett element i ens personlighet.
Som ex-gamer-kille känns det också härligt att få bli lite objektifierad i tunnelbanan. En skön omväxling mot all annan trist reklam.
Bra skrivet.
Jag tror att det kan handla om att man utvecklas at olika hall eller i olika takt. Kan ta mitt eget forhallande som exempel, vi traffades nar jag var 22, da var badas intresse att festa. Vi festade tillsammans varje helg med ett stort kompisgang. Bostad var mindre viktigt, pengar var till for att spenderas etc. Nagra ar senare vill jag ha mer stabilitet, en ren och fin lagenhet (ett hem), funderar pa barn. Han skulle garna fortsatta pa samma bana i 5-10 ar till. Sen kommer en olpanerad graviditet. Nu ar hem, stabilitet och "vuxet liv" viktigare for mig an nansin. Han gar med pa det eftersom det ar "det ratta" nu nar vi vantar barn. Men vi vet bada att han helst skulle vilja vara ute och festa pa helgerna, hellre lagga pengarna pa sprit an pa gardiner och ikea mobler. Ingen av oss har ratt men vill vi fortsatta vara ihop sa maste nan ge med sig. Sa blir det sa att det ar jag som "hindrar" honom fran att ga ut etc. Tycker inte att vi har rad med festande, tycker att han ska vara hemma med som ar gravid. Nar bebisen kommit kommer jag sakert inte heller tycka att det ar okej att han gar ut sa mycket som han skulle vilja. Ibland, sjalvklart, men inte jamt. Alltsa kommer han alltid att kanna att jag hindrar honom fran att gora det han vill. Men man hade ju aldrig tankt att man skulle hamna dar. Vara den tjejen... Det har har jag sett i vanners forhallanden dar de inte har/vantar barn. Helt enkelt att bada har forandrats under de 3/5/7 ar det varit tillsammans, men vill anda halla ihop. Oftast ar det tjejen som vill prioritera hem och lugna kvallar. Manga tjejer vill ha barn medans killen vill ha mer tid. Det har tror jag har att gora med kvinnans fertilitet, stressen man kan kanna att killen verkar tro att vi kan vanta hur lange som helst med barn. Och aven en genuin barnlangtan i 25ars aldern vilken manga (inte alla!) tjejer kanner.
Hur som helst, jattebra inlagg och haller med om allt, kanner tyvarr igen mig valdigt mycket!
Sjukt bra skrivet tycker jag, jag avskyr Lovefilms reklam och hur den tycks spela (höhö...) på att det bara är killar som kan spela tv-spel och tycka att det är kul. Puckat när det visar sig att 41 % som spelar är tjejer. Var är våra bilder då?
Är hundarnas gullighet objektiv men inte killarnas, eller vad menas? Hoho.
Handlar det inte i botten om att killen vet att han (antagligen) kommer få sex med nån slags regelbundenhet, och kvinnan vet att hon kan känna sig (relativt) säker på att hon vet var hon har honom så att han inte får för sig att nåt annat är roligare än henne.
Skulle han få för sig det, kan han enkelt strffas genom att "inte få nåt"?
Från suf stockholms facebook:
http://i41.tinypic.com/14mx3q.jpg
http://i40.tinypic.com/5ehi6v.jpg
:)
har också gått omkring och stört mig på reklamen du beskriver, tack för ett så välformulerat inlägg. När jag har sett den har jag också lekt med tanken att killen på bilden är ihop med en annan kille och istället för "Helena", "Lina" etc står det ett mansnamn. 'Förlåt Lasse...' Då blev det genast en annan läsning, som handlade mer om intressekonflikter än strukturer...eller kanske inte, längre än så har jag itne tänkt, men det blev genast mycket roligare reklam...sånt roar jag mig med i tuben ibland. Obs jag är en hetrosexuell kvinna i ett förhållande med en man där jag inte uppelver det som att jag är HSB - hon som bestämmer.
Skicka en kommentar