- "De ursinniga reaktionerna bekräftar att han har rätt." Saknas ursinniga reaktioner kan man alltid försöka med "talande tystnad".
Så skrev en av mina twitterkompisar tidigare i kväll och syftade på den här artikeln. Han retweetades lite mysigt.
Jag hade kunnat protestera på twitter och han hade kunnat säga att jo, kanske det, och det hade varit trivsamt ändå, ity jag är en sådan högerperson som vänstermänniskor gillar och jag gillar dem och det blir oftast inte dålig stämning när vi tycker olika.
Tror jag i alla fall. Trodde jag. Men sanningen är ju att Timbro-författaren med citatet om de ursinniga reaktionerna verkar ha helt rätt på sätt som verkligen har förvånat mig.
Den där Benke-texten om uppbrottet ur vänstern var ju småkul, men långrandig och rätt illa skriven, med en kärnpoäng som jag upplevde som helt trivial. Det finns ofta vänsterkonsensus i kulturvärlden. Jo. Trist konformism emellanåt. Jajamen. Det är puckat att alltid lita på att Lars Norén har rätt, oavsett sakfråga. Därom är vi sällsamt överens. Sen tyckte han att Malin Ullgren var jättejättedum också. Där är vi inte överens.
Lyckligtvis var jag på semester när den första Benke-ronden rasade, men jag kom hem till långa rader av facebook-delningar där högerkompisar påstod att dessa 3 DN-sidor var det bästa de läst och vänsterdito ironiserade eller surade.
Jaha. Den stora kulturdebatten. Herregud.
Men sen följde Åsa Linderborg upp med dels nån obegriplig personlig grannfejd från Mosebacke, dels med att göra kopplingen mellan Benke, Göran Hägglund och Anders Behring Breivik (även om hon medgav att det "kan tyckas halsbrytande"). Hon avslutade såhär: "Måste kulturen vara vänster? Självklart inte. Måste samhället vara humant? Nej, inte det heller. Måste världen vara demokratisk? Ingalunda. Allt är en kamp mellan olika intressen, med eller utan analys och argument."
Schvisch bara, ni kan ju vara ovänster era inhuma odemokrater.
Den där avslutningen delades av massor av mina vänsterkompisar. Höhö, där fick dom. Maria-Pia Boëthius jämför i en kommentar att komma ut som höger med att samarbeta med nazister. Folk jag känner och tycker om säger på vad som framstår som fullaste allvar att folk mest bara är höger av ondska, egoism, lättja eller karriärism.
Plötsligt framstår inte Benke som lika fånig längre. Plötsligt är jag inte trött på debil kulturdebatt längre utan på att det som tycktes fjantigt visar sig vara alldeles sannolikt.
Jag kan ju säga helt ärligt att det varken är av lättja eller ondska som jag inte är socialist. Jag tror att lägre skatter är bra, särskilt för folk med låga inkomster, för att människor då kan klara sig bättre själva. Jag tror inte att planering av ekonomin uppifrån fungerar särskilt väl, oavsett om planeringen kommer från storföretagschefer eller politiker, jag tror att mer frihet är bättre än mindre frihet i nästan alla sammanhang. Ja, det vet väl folk, jag har ju skrivit en hel bok om det.
Jag röstade visserligen inte på alliansregeringen, men det är för att jag inte tycker att den på långa vägar är tillräckligt liberal. Jag är för en generell välfärdsstat, men det är för att jag tror att en sådan, rätt utformad, i kombination med marknadsekonomi, ger de bästa förutsättningarna för frihet. Enligt de flesta definitioner är jag politiskt höger, åtminstone i en svensk kontext.
Det här låter ju lika tramsigt att rada upp som hela den här debatten har varit, men plötsligt kändes det viktigt att understryka. Jag är nu inte direkt personligt sårad av det här (att med klippdocketeknik klämma fast offerkoftor på folk och därefter skratta åt dem för deras lättkränkthet tycks ju vara en enkel väg till humor för ögonblicket, obehagligt illustrerad i muntert låtsad omtänksamhet exempelvis här), jag tror förstås inte att mina kompisar egentligen tycker att just jag är ond, oavsett höhöiga facebook-utspel.
Jag har i själva verket aldrig känt trycket från den där vänsterhegemonin, kanske för att ingen tror att jag är vänster och därför aldrig förväntar sig min lojalitet. Just därför har jag haft lättare att se högerns motsvarigheter, den där överlägsna inställningen att alla som inte tycker som vi är dumma och oinformerade. Som jag har hatat alla cyniska skämt om de korkade motståndarna som inte förstår bättre, som det har drivit i väg mig.
För jag är ju en smula konträrt lagd. Den enda rimliga slutsatsen av vänsterns pågående godhetsgegga är följaktligen att bli libertarian igen. Så länge jag inte måste läsa Ayn Rand är jag närmast beredd att prova.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
19 kommentarer:
Jag (som var en av vänstermänniskorna som delade Linderborgs artikel med just det där citatet) menade absolut inte det i någon höhöig bemärkelse. Och jag läste nog inte alls Linderborgs artikel på samma sätt. Jag uppfattade just det där slutcitatet inte alls som att högermänniskor är onda eller att det finns nån sorts "konsensus-vi" som egentligen alla är vänster. Jag uppfattade huvudpoängen i linderborgs artikel som att hegemonin i samhället inte på något vis är vänster, och att det är en ständig politisk kamp för de värden man vill sak prägla samhället. Vi som vill att samhället ska bli mer vänster borde ägna oss åt det, politiskt och aktivt.
Det var också mitt syfte med att dela artikeln, eller det jag ville säga med det.
Det är lustigt att de som tycker Linderborg var så himla usel helt lägger tonvikt på en mening i hela hennes text och ignorerar resten. Det där om Breivik var i en bisats och är inte på nåt vis kärnan i det hon skrev.
Dessutom redogör du fel för det hon skrev. Hon "jämförde" inte alls Breivik med Ohlsson och Hägglund. Hon skrev att Ohlssons åsikter inte var speciellt modiga eftersom vi lever i ett samhällsklimat där såväl officiell politik som rättshaveristiska galningar (Breivik) skjuter i samma riktning som Ohlsson. Det är inte modigt att vara höger i en tid då allt går högerut.
med ökade ekonomiska orättvisor ungefär överallt, jorden runt ter sig din personliga position på höger/vänster skalan fullkomligt ointressant. det liberala konsesus som fukuyama förutspådde var blott en fantasi, spöket är åter igen på jakt.
Jag förstår att det finns argument som "människor kan klara sig bättre själva" och "ökad frihet". Det jag inte förstår är hur man i det vill undvika en - i mitt tycke - rätt horribel socialdarwinism där informella maktstrukturer (typ jag är snyggare/mer auktoritärt språk/mer socialt kompetent etc) kliver in och tar över de mer formella strukturerna vi försöker tänka fram kollektivt. Ondska var ditt ord men det här människospillet ingen högerperson verkar ha lust att erkänna/bry sig om en lösning på gör att jag är konstant förbryllad inför hur folk kan vara höger. Just eftersom de _inte_ är onda, jag tror inte på ondska, jag tror inte på essens i folk öht utan att man är en produkt av massa förstärkta beteenden, men det är en helt annan historia. Men - jag tror att för få inom högern känner människor som skulle vara förlorarna i en helt genomförd högerpolitik (redan nu tycker jag att folk ofta ser skeptiska ut när man berättar exakt hur svårt det är att leva längst ner i näringskedjan, de verkar liksom inte tro på en helt faktisk beskrivning av massa människors vardag). Lättjan består i att bara fokusera på fördelarna i ett system och rycka på axlarna åt konsekvenserna som beskrivs hela tiden i forskning och studier. Den närsyntheten får man som vänsterideolog aldrig komma undan med på samma sätt. Jag måste försvara att ett socialistiskt samhälle kanske eventuellt nån gång i framtiden skulle kunna få för sig att bli crazy och skjuta folk på torget, trots att det mest våldsamma jag förespråkar är att distribuera nåns orimliga profit på andras arbete. ”Ni” borde behöva försvara exploatering, svältdöd, utsugning, ojämlikheter etc., alla de enskilda fall som är effekter av en kapitalistisk högervriden politik. Sen är det möjligt att du och jag har mer gemensamt än den svenska högern idag och jag, högern är ju precis som vänstern ett kantigt begrepp, nevertheless är det en svår ekvation för mig att begripa. Och att säga att man tror samhället ”blir bättre” betyder ju ingenting om man inte definierar vad ”bättre” är, och återigen – för vem.
Det är inte bara Breikvik-referenserna som är halsbrytande i Lindeborgs text. Som vanligt pådyvlar hon en massa åsikter på sina motståndare som de aldrig haft eller gett utryck för. Hon verkar helt enkelt inte ha försökt förstå vad Bengt Ohlsson vill säga.
1) Bengt påstår inte att Åsa Linderborg skattefifflat. Han insinuerar att hon gjort avancerad skatteplanering, vilket förmodligen stämmer.
2) ”Ohlsson berättar hur han först tänkte skriva på för att bli en i raden av bemärkta namn, men upptäcker att han egentligen hatar de saggiga gamla vänstermänniskor som formerade sig på listan”. Var ger han uttryck för något sådant hat, tvärtom skriver han ju att han ser upp till Kristina Lugn?
3) ”Han vill inte vara en av dem […]Nu finns det viktigare namn att smörja”. Detta missar ju hela Bengt Ohlssons poäng, nämligen att han tidigare gått på tillhörighet till en grupp och numera efterfrågar argument i sakfrågan. Linderborg antyder att han fortfarande vill tillhöra en grupp, men bara bytt grupp.
4) ”tiden när det krävdes argument är förbi”. Nej, det är ju just argument som Bengt efterfrågar (istället för tillhörighet och slentrianmässiga åsikter).
5) ”Tankesmedjan Axess och Svenska Dagbladets ledarsida har i åratal piskat mot ”obegriplig” konst och teater.” Nej, det är väl det ständiga vänsterperspektivet som kritiserats, inte att den skulle vara obegriplig. Inte heller Bengt Ohlsson uttrycker någonstans en kritik mot ”obegriplig” konst.
6) ”Sverigedemokraterna vill inte heller ha experimentteater.” Bengt Ohlsson har inte sagt att han inte vill ha experimentteater, bara att han har respekt för folk som inte är intresserade av sådant.
7) ”Bengt Ohlsson är så förnärmad av kritik från Malin Ullgren, att han med rättshaveristens nit nämner henne sju gånger. Vi som läser DN förväntar oss att hon bereds svara på motsvarande tre sidor.” Bengt Ohlsson använder Malin Ullgren som återkommande exempel, men uttrycker hela tiden stor respekt för henne. Varför skulle hon får motsvarande utrymme för att hon nämns flera gånger i artikeln? Gäller denna regel alltid? Om Åsa Linderborg nämner Carl Bildt flera gånger i en lång artikel på Aftonbladet, ska då Carl Bildt automatiskt beredas motsvarande utrymme?
8) ”Bengt Ohlsson känner sig mobbad för att han vill skriva böcker som säljer.” Var uttrycker han detta? Har han överhuvudtaget skrivit att han i första hand vill skriva böcker som säljer? Och på vilket sätt skulle han känna sig mobbad för det i så fall?
9) ”Måste kulturen vara vänster? Självklart inte. Måste samhället vara humant? Nej, inte det heller. Måste världen vara demokratisk? Ingalunda. Allt är en kamp mellan olika intressen, med eller utan analys och argument.” Ja, detta kan ju bara tolkas som att om man inte är vänster så är man inhuman och odemokratisk, just det antagande som Bengt Ohlsson upplever är utbrett inom ”kulturvänstern”.
Om högern är onda eller inhumana? Nej, snarare så att de saknar empati för folk utanför den egna vänkretsen. Annars skulle de aldrig ha accepterat utförsäkringarna. Och då talar jag specifikt om den höger som faktiskt röstade borgerligt.
Sedan litet tips till Isobel: Alternativen står inte mellan att rösta borgerligt eller vara socialist. Det finns gott om folk som röstar till vänster, även på vänsterpartiet, av rent pragmatiska frihetsskäl. Det är ändå det partiet som bryr sig mest om att se till att alla svenskar faktiskt har en frihet även i praktiken.
Hej!
Vill för tydlighetens skull påpeka att den där tweeten du länkar till inte alls syftar på den här debatten. Visst är citatet är hämtat från timbroförfattarens text (eller egentligen från Kulturnyheternas sammanfattning av debatten) men jag undvek att nämna Bengt Ohlsson just för att citatet påminde mig om argument jag sett i tusen olika debatter, oftast dyker det upp bara för att någon har mage att överhuvud säga emot. Det är ett argument man alltid ska vara misstänksam mot.
Kan ju för övrigt lägga till att jag inte heller hör till dem som tror att högern är på något sätt mer ondskefull, lat eller dum än vänstern. Om nu någon skulle tro det efter att ha läst det här.
fnissen bakom din rygg
Isobel, om du som du säger är för en välfärdsstat tycker jag du ska skippa tanken på att "bli libertarian igen".
Vill även tipsa om att både "The Fountainhead" och "Atlas Shrugged" har filmatiserats :P
Mycket osäker på vad den siste anonyme menar. Vem fnissar och varför?
Fast socialism handlar väl inte om att vara emot sänka skatter, emot frihet och för planering ovanifrån?
Socialism handlar väl snarare om att vara för ett klasslöst samhälle, mot utsugning och förtryck. Det mesta annat kan man som socialist ha olika uppfattningar om.
Angående Benke-debatten säger jag som Galago: Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.
Isobel:
Anonym vill ge ett sken av att du hånas bakom din rygg, och att du inte vet om det. Klassisk trollning, med det absolut elakaste av syften, d v s skapa osäkerhet och nojor. Därför inget att bry sig om.
Det Linderborg säger är väl framförallt att det finns lägen i en debatt när det är viktigare att hålla på en ståndpunkt - en genomtänkt ståndpunkt som man tänkt igenom och inte viker från utan mycket starka skäl - och att driva den, än att hålla på sina trevliga kompisar (som kan jobba på till exempel Timbro) och därmed, de facto, backa upp det dessa skriver. Och detta har inget att göra med någon "vänstrig kadaverdisciplin" eller att sjunga slagord, men däremot med intellektuell integritet.
Dilsa Demirbag twittrade för något år sedan att en debattör, enligt henne, definieras av sina åsikter - alltså underförstått INTE av vilka signalord han/hon svänger sig med, var man bor, vilken handväska man har eller vem man är kompis med. Jag tror att Åsa L skulle hålla med, sedan kan man anse att hon i längden följer den här maximen bättre än Dilsa, eller inte anse det. Men framför allt är det alldeles för få som i dagens svenska medieklimat visar den sortens rakhet och vilja att inte snacka bort hörnen i en diskussion, inte sälja ut sina principer eller sin integritet.
De viktigaste personerna i ett samhälle är de "illojala", de som törs kritisera sin egen rörelse inifrån och ifrågasätta sin egen övertygelse. Katoliker som kritiserar prästcelibatet, ungrare som står upp mot rasismen i det egna landet osv. Det är något helt annat (och kräver mycket större civilkurage) än att håna och peka finger åt motståndare, politiska eller andra. Eller för den delen att under braskande rubriker trumpeta ut att man har bytt sida, som B.O.
Det vill säga: du gör ett strålande och viktigt jobb som "illojal liberal", Isobel! Fortsätt så!
Jag vill inte ha en välfärdsstat.Jag vill ha släkt och klansamhälle med massor av hedermord.
Jag förstår inte varför folk inom högern grinar över att dom själva inte klarar av att dominera specifika områden i människors själsliv.
Jag trodde att högern höll iden om att "förtjäna sin plats" högre än allt och det blir en aning absurt när man underförstått kräver att tillgången till våra själar ska kvoteras.
Det är väl också lite problemetiskt att den rådande generella bilden av kulturutövare som sinnesslöa överlevare från 70 talet är skapad av Företagarfackets bildningsförbund.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/attacken-mot-kulturvanstern-slar-fel
I Ungern har man också identifierat existensen av en "kulturvänster" och nu har man börjat göra nåt åt saken.
Hoppas vi slipper det.
http://www.dn.se/kultur-noje/scen/teatern-sorjer-nar-hogern-tar-kontroll
Skicka en kommentar