(I Dalarnas tidningar den 28/5)
Aborterade foster som andas och rör på sig. Sjukvårdspersonal som sveper in fostren och går ut ur rummet för att det är så absolut vidrigt att se dem dö.
Det händer alltså i Sverige i dag. Det är ytterligt ovanligt, men ibland dör inte fostren av de stora äckliga svårsvalda tabletter en havande kvinna tvingas äta om hon valt att avbryta sin graviditet. De ska göra det, förstås, men ibland reagerar kroppar inte som de ska, ibland kanske kvinnan kräks upp lite av de lättkräkta tabletterna utan att tänka på att hon då måste be om en till.
Döende foster i filtar tvingar oss att tänka på det som är aborter. Man dödar barn. Man dödar åtminstone något som kunde ha blivit ett barn. Oftast väljer vi, av naturliga skäl, att inte tänka på det.
Sanna Rayman skrev klokt och nyanserat om det här i veckan i Svenska Dagbladet, och ställde frågan om hur länge man egentligen ska få göra abort.
De tidigare aborterna är lättare att hantera. Embryona är så små, de ser inte ut som människor, de syns sällan när de kommer ut mer än som en extra riklig blödning. Det är fortfarande att ta liv, preliv, möjligt liv, men ställt i relation till kvinnans fullt pågående liv och kroppsliga integritet känns det för de flesta ganska enkelt.
De sena aborterna är jobbigare. Vet ni hur fosterrörelser känns i vecka 19? Som humlor i magen. Något rör sig, det fladdrar lite, man känner någon annan mot insidan av sig själv.
I Sverige sätts gränsen för fri abort vid vecka 18. Efter det måste man be socialstyrelsen om lov och ha särskilt allvarliga skäl för att få abortera. Det kan vara svåra fosterskador, som är överlägset vanligast, psykisk sjukdom hos kvinnan, missbruk, graviditet efter våldtäkt eller att mamman är extremt ung och därför inte begripit att hon var gravid. De tre sista kallas för sociala skäl, vilket gör att de emellanåt hålls fram som exempel på onödiga aborter. Som om en våldtagen kvinna som förträngt sin graviditet alldeles för länge betett sig oansvarigt, helt i onödan.
På motsvarande sätt försöker aborträttsförespråkare ibland låtsas som om aborter var enkla, ungefär som att ta bort halsmandlarna. Det talas om cellklumpar snarare än foster och alla som påpekar det enkla att det handlar om liv anklagas för att vilja skuldbelägga kvinnor.
Kvinnor måste ha en självklar rätt att göra abort. Alternativen är oändligt mycket värre. I världen dör 47 000 kvinnor varje år i illegala slaktaraborter. Det är ett mycket högt pris för att vissa vill värna livet. Men vi som försvarar den rätten måste orka ta in vad aborter är. Annars är vårt stöd bara på låtsas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Det är skönt att någon (DU!) vågar sätta ord på det svåra med abortfrågan. Jag har själv en väldigt dubbel relation till abortlagstiftningen, och går fram och tillbaka mellan att tycka att den är hemsk till att den är fantastisk. Oftast känns den både och på samma gång. Kanske för att abort också känns både som en fantastisk rättighet och ett hemskt ingrepp på samma gång.
Hur som helst, tack för att du skriver på ett vettigt, nyanserat och ärligt sätt om den här svåra frågan.
Sänk 18 veckor till 16 veckor. Dock att det måste innebära att de kliniker som utför aborter inte, som i mitt fall, har en månads väntetid för att få gå på besök och sedan två veckor för att få tid till abort. Katastrof att behöva vänta i 6 veckor och veta att 8-veckors embryot börjar bli ett litet, litet foster (som sedan blev 14 veckor!). Katastrof att gå i sex veckor och vänta, och sedan två-tre månader för att det skulle sluta blöda. Detta var inte i någon liten byhåla utan i Lund för två år sedan. Fruktansvärt att utsätta en ofrivilligt gravid kvinna för den väntan. Aborttider och samtal inför abort bör vara direkta och absoluta, om man nu önskar detta. Det är även det ett steg på vägen att få ner de senare aborterna. Hur lång tid lär inte byråkratin ta redan idag om man gått över sina 18 veckor? Förhoppningsvis är de snabbare än i mitt fall, annars hinner ju fostren bli livskraftiga småbebisar...
väntetiderna på abort på vissa ställen är helt vansinniga. jag förstår inte att det tillåts vara så. har dock svårt att se vad som skulle vinnas på att sänka gränsen för fri abort. det sker onödiga aborter i dag, om man med det menar aborter där personer medvetet slarvat med preventivmedel, men de aborterna är nästan alltid extremt tidiga (dagenefterpiller räknar inte jag alls som abort utan som just preventivmedel). det finns ingenting som specifikt händer i v 16 med fostret som motiverar en sådan sänkning heller, det skulle bara göra det jobbigare för några av de personer som önskar göra abort.
Det är väldigt bra att du skriver om det här utifrån egen erfarenhet av sorgen och söndrigheten efter abort; under många år var det en sida av saken som man helt enkelt inte fick tala om. Aborträtten Hade Erövrats och då sågs det som flagrant svek att ens kännas vid att det som tagits ut var något annat än en "cellklump" eller en blindtarm, att det faktiskt handlade om en levande varelse.
Men samtidigt ger ditt resonemang till slut intryck av att du vill äta kakan och ha den kvar. Sorgen ska erkännas men samtidigt bör/måste gränsen för den tid där kvinnan helt ensidigt kan "beställa" en abort tas upp till, ja, 24 veckan (ellerlängre?). Det går inte ihop i praktiken, och gör man så kommer det också att öka antalet sena aborter, särskilt från yngre kvinnor. Abort används i många fall som ett preventivmedel, så har det varit ända sedan den fria aborten kom. Inte av dig, men av relativt många andra - och det handlar inte enbart om tidiga aborter. Och den outtalade dogmen i den offentliga debatten har länge varit att detta får inte diskuteras, för då är man "emot fri abort". Men tydligen är det viktigare att värna känslan av "totalt oberoende" hos kvinnan och undvika att en läkare och/eller anhöriga driver på för att få ett avgörande (och en tidigare abort, eller ett beslut att faktiskt behålla fostret) när en kvinna söker rådgivning, än att faktiskt försöka undvika det fysiska och psykiska trauma som en sen abort ofta innebär. Det kan dessutom handla om ett livslångt trauma i vissa avseenden, inte för att läkarna är dåliga eller omgivningen intolerant, utan för att den kroppsliga och etiska insatsen vid en sen abort ofta är av den arten.
Obehaget får erkännas, men inte skulden, ångesten eller den moraliska bottensatsen - vi är väl inga katoliker för helvete!
Fredrik, jag är ledsen om jag gör mig så dåligt förstådd. Detta är nämligen en fråga där man per definition måste klara av att hantera två kontrasterande sanningar samtidigt, äta kakan och ha den kvar, med dina ord. Båda sakerna är ju sanna, det handlar om liv och kvinnor måste ändå ha rätt att ta bort det. Rätt att döda det som skulle kunna bli barn. Exakt så svårt är det.
Det betyder inte att man bör kunna göra det under hela graviditeten, jag tycker livsduglighetskriteriet är pragmatiskt rimligt där, att man inte får abortera foster som skulle kunna överleva utanför livmodern. Möjligen kommer det på sikt att skjutsa ner den översta gränsen något, från 22a till 21 veckan kanske (i realiteten är det redan så, socialstyrelsen godkänner närmast aldrig aborter i v 22 på livsdugliga foster).
Sen kan man alltid fråga sig; Om man finner aborter så motbjudande, varför jobbar man då på en avdelning där man utför aborter?
Varför går man ut och argumenterar i abortfrågan med liknande frågor istället för att kräva säkrare och medicinskt bättre aborter?
I ett debattklimat där en celltub med sammandragningar är ett "kämpande litet hjärta" och en cell med tre lager är "ett litet liv som vaknat" kan det ibland vara nödvändigt att bemöta emotionella argument med ren skär fakta. Det gör inte debatten dåligt rationaliserande utan snarare nykter. Debatten kring abortera vara eller icke vara måste ske med fakta och ord som "cellklump" eftersom allternativet är att utgå ifrån olika individers högst subjektiva åsikter om moral, religion och livet.
Meningen med en lag måste vara att alla olika individer, oavsett religion, kan leva under den. När lagen ser till och debatteras med vetenskap och inte subjektiva känsloargument så är chansen mindre att vi blir kristna talibaner.
Så du menar att det alltså inte är subjektivt att kalla foster för cellklumpar? Intressant. Varför skulle just den benämningen vara objektiv medan det är subjektivt att säga barn (eller foster)?
Mycket bra skrivet. Det handlar om konsekvens och ansvars fråga. Ja abort är nödvändigt ibland, om inte oönskade barn ska komma till världen. Men abort är alltid att döda ett liv. Basta! Att försöka dribbla bort det med retorik är nedlåtande mot dem som faktiskt tar sitt ansvar och står för vad de gör. Eller alla de som får missfall och definitivt känner att de förlorat en bebis, oavsett vilken vecka de befinner sig i. I det stora hela tycker jag nästan allt som man kan stå för går att rättfärdiga till en viss gräns.
Att man resonerar på det sätt som du gör visar på stor respekt för livet tycker jag. Jag vill ställa dina reflektioner i relation till det massiva dödande som görs runt om i världen och våld på barn och kvinnor. Här hade nog behövts lite eftertanke och tid att reflektera över de svåra frågor som berör liv och död. Frågor som berör oss alla och som vi har att förhålla oss till. Mycket tänkvärt inlägg, men tyvärr blir inte problematiken enklare. Det finns väl lika många svar som det finns människor, eller?
jag antar att min första tanke är. "why so serious". men sedan som man läser posten, så ser man att du verkligen har något att säga.
Även om jag personligen tycker att det finns viktigare saker att prioritera i livet än saker som är orättvisa mot vissa (för sådana ting finns alltid... kommer aldrig finnas någon "rättvisa", en poetisk illusion...
Jo, det finns ett svar. Använd mer preventivmedel! Så slipper färre kvinnor ta ställning till detta.
Faktum är att 47 000 kvinnor är allt för lågt räknat. WHO räknar med ca 150 000 döda kvinnor och då är mörkertalen svåra att uppskattta. Betänk att dessa kvinnor lämnar flertalet barn efter sig som går en säket svår uppväxt utan mamma till mötes. Vår rätt till fri abort måste försvaras (och gärna debateras) ständigt.
/Kristina Rydbeck
Det är inte tabletterna som dödar fostret. Tabletterna gör så att man får sammandragningar i livmodern, ett framkallat missfall alltså. Har själv jobbat på avdelning där alla slags aborter görs. Självklart är det obehagligt med foster som fortfarande lever när de kommer ut men det är ovanligt och personligen tycker jag att aborträtten är något av det finaste vi har i Sverige. Därmed inte sagt att vi inte ska arbeta preventivt för att få ner aborttalen.
Skicka en kommentar