Cellklumpen och döden

(I Dalarnas tidningar den 28/5)

Aborterade foster som andas och rör på sig. Sjukvårdspersonal som sveper in fostren och går ut ur rummet för att det är så absolut vidrigt att se dem dö.

Det händer alltså i Sverige i dag. Det är ytterligt ovanligt, men ibland dör inte fostren av de stora äckliga svårsvalda tabletter en havande kvinna tvingas äta om hon valt att avbryta sin graviditet. De ska göra det, förstås, men ibland reagerar kroppar inte som de ska, ibland kanske kvinnan kräks upp lite av de lättkräkta tabletterna utan att tänka på att hon då måste be om en till.

Döende foster i filtar tvingar oss att tänka på det som är aborter. Man dödar barn. Man dödar åtminstone något som kunde ha blivit ett barn. Oftast väljer vi, av naturliga skäl, att inte tänka på det.

Sanna Rayman skrev klokt och nyanserat om det här i veckan i Svenska Dagbladet, och ställde frågan om hur länge man egentligen ska få göra abort.

De tidigare aborterna är lättare att hantera. Embryona är så små, de ser inte ut som människor, de syns sällan när de kommer ut mer än som en extra riklig blödning. Det är fortfarande att ta liv, preliv, möjligt liv, men ställt i relation till kvinnans fullt pågående liv och kroppsliga integritet känns det för de flesta ganska enkelt.

De sena aborterna är jobbigare. Vet ni hur fosterrörelser känns i vecka 19? Som humlor i magen. Något rör sig, det fladdrar lite, man känner någon annan mot insidan av sig själv.

I Sverige sätts gränsen för fri abort vid vecka 18. Efter det måste man be socialstyrelsen om lov och ha särskilt allvarliga skäl för att få abortera. Det kan vara svåra fosterskador, som är överlägset vanligast, psykisk sjukdom hos kvinnan, missbruk, graviditet efter våldtäkt eller att mamman är extremt ung och därför inte begripit att hon var gravid. De tre sista kallas för sociala skäl, vilket gör att de emellanåt hålls fram som exempel på onödiga aborter. Som om en våldtagen kvinna som förträngt sin graviditet alldeles för länge betett sig oansvarigt, helt i onödan.

På motsvarande sätt försöker aborträttsförespråkare ibland låtsas som om aborter var enkla, ungefär som att ta bort halsmandlarna. Det talas om cellklumpar snarare än foster och alla som påpekar det enkla att det handlar om liv anklagas för att vilja skuldbelägga kvinnor.

Kvinnor måste ha en självklar rätt att göra abort. Alternativen är oändligt mycket värre. I världen dör 47 000 kvinnor varje år i illegala slaktaraborter. Det är ett mycket högt pris för att vissa vill värna livet. Men vi som försvarar den rätten måste orka ta in vad aborter är. Annars är vårt stöd bara på låtsas.

En ros i öknen (obs ett par veckor gammal)

”Asma Assad, en ros i öknen.” Så beskrivs Syriens diktators Bashar Assads fru i en idolartikel i senaste numret av amerikanska Vogue. I texten beskrivs hur parets barn går på Montessoriskolor, hur ödmjukt glamourös och generös Asma är och att familjelivet styrs av ”vilt demokratiska principer”.

Detsamma kan inte direkt sägas om Syrien. Sedan de fredliga protesterna mot regimen inleddes i mars har 400 människor dödats. Bara förra helgen sköts 120 personer till döds. Stridsvagnar, stridsflyg, artilleri och helikoptrar sätts in mot den egna befolkningen.

Nu har Vogue förvisso lång pressläggning. Hur skulle de kunna veta att revolutionens vindar skulle blåsa över mellanöstern just nu, med dessa olyckliga reaktioner? Stackars redaktörer.

De skulle förvisso också ha kunnat hämta in några små grundläggande fakta om Syrien bortom det som sägs av presidenten och presidentfrun och deras pr-apparat. Eller om politik över huvud taget. Då hade Vogue exempelvis kunnat undvika att stjärnögt skriva att Assad fick 97 procent i senaste valet, folkets älskling!

Kanske kan man inte kräva politisk medvetenhet av modetidningar. Minns alla hänförda artiklar om drottning Rania av Jordanien och hennes fina klänningar, också i vanlig press. Dessa skönheter från mellanöstern placeras i samma litterära tradition som andra sagoprinsessor, långt från frågor om yttrandefrihet eller hur man bemöter fredliga demonstrationer.

I detta är dock Vogue-artikeln värre än vanligt, då den utger sig för att behandla mer än håruppsättningar och galakläder. Här skrivs om att Asma Assad vill uppmuntra till medborgardeltagande utan vidare reflektioner om vad det är för land hon vill göra detta i. Det så kallat upplysta despotskapet ges kropp i en kvinna med Louboutinväska och då förväntas vi bara applådera.

Det är svårt att avgöra om det mest obehagliga är att de kvinnor som läser modetidningar inte antas begripa ens de mest grundläggande skillnaderna mellan demokrati och diktatur bättre än såhär eller om tidningsredaktörerna faktiskt tror på det de trycker.

I slutet av Vogue-artikeln beskrivs en julkonsert med en barnkör utklädd till renar och tomtar. Det ges ut bjällror och alla sjunger Jingle Bell rock. ”Såhär får man fred”, säger president Assad till Vogue. Han har senare ändrat prioritetsordning. Då bjällerklang – nu stridsflygplan.

I går fick Syriens ambassadör inte komma när Kate Middleton gifte sig med prins William av Storbritannien. En sådan markering kanske når ända till Vogue.

***

Den här artikeln publicerades för några veckor sedan i Dalarnas tidningar, men de har tagit bort den från nätet. Sedan dess har den syriska regimen dödat ytterligare hundratals fredliga demonstranter.