Bilen och främlingshatet

Det krävs tre för att göra en trend. I dag undersöker vi kopplingarna mellan vurmen för bilen och hatet mot främlingar.

1) 1984 grundades Auto-partei (Bilpartiet) i Zürich som del i en motrörelse mot det gröna partiets ökande popularitet. Partiet fokuserade initialt mest på just bilism, en välkänd slogan var "Freie Fahrt für freie Bürger" (fri fart/vägar för fria medborgare), men har så småningom kommit att slå in allt mer på främlingsfientlighet.

Partiet, som i dag heter Frihetspartiet, vill stänga gränserna och har en hård retorik mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Partiledaren Jürg Scherrer har dessutom berättat i en intervju i schweizisk radio om sitt stöd till franske extremistledaren Jean-Marie Le Pen för dennes påstående att nazisternas gaskamrar blott är "en detalj i historien". Ett antal av partiföreträdarna har på senare tid, efter en partikollaps i FPS, gått över till schweiziska folkpartiet, ett annat högerpopulistiskt främlingsfientligt parti som bl a drev frågan om folkomröstning mot minareter.

2) I Sverige påstår sig Sverigedemokraterna vara det mest bilvänliga partiet och partiets underorganisation för bilintresserade, SD Motor, är en välkänd partiknutpunkt. (På motsatt sätt är miljöpartiet förmodligen det parti i Sverige som både är mest flykting- och invandringsvänligt och mest bilskeptiskt)

3) I dag framkom att de första besluten för den nya holländska regeringen, som stöder sig på högerpopulistiska Geert Wilders och hans PVV, blir att förbjuda burkor, dra ner på kulturstödet samt öka maxhastigheten på vägarna.

Jag vill inte med detta antyda att den som är för bilism nödvändigtvis måste vara fascist men något slags samband finns där. (Betänk att jag inte ens har tagit upp Hitler och autobahn, inte minst eftersom dessa ju påbörjades redan under Weimar-republiken)

Ögonblick i riksdagen - låt mig då ta några exempel

Det här kan ha varit det roligaste som någonsin skett i Sveriges riksdag:

"Är det, och ska det vara, lagligt, att, på ett kön, stryka på något som för exempelvis en hund, smakar, eller luktar, gott?"

Pauserna, fraseringen, helheten är makalös. Och det blir bara ännu roligare av att Eskil Erlandsson såklart har rätt i sitt uttalande - det är komplicerat att utreda vad som är sexuella övergrepp på djur - och ändå framstår han som hopplöst pervers.

Ögonblick i riksdagen - Cry me a river

Okej, det är en elak rubrik, jag medger det. För jag tror ju faktiskt att Federley grät på riktigt den där gången, jag tror att han verkligen var så ledsen över att det uppenbarligen inte går i svensk riksdag att stå upp mot partiet i ett hårt läge, att just han i alla fall inte hade det i sig, att han inte orkade. (det var när han senare försökte spinna alltihop till en seger som jag började förakta honom, men det har också gått över i en slags allmäncynisk insikt om sakernas tillstånd). Men detta klipp personifierar också mitt stora minne över den gångna mandatperioden. Såhär viktigt var det med frihet för den här regeringen.

Ögonblick i riksdagen - "han lägger tungan på underläppen"

Tyvärr finns inte bilder från när Göran Hägglund eventuellt räcker ut tungan åt Monica Green, men den här återberättade versionen förtjänar ändå sannerligen en plats i listan på "Bäst i riksdagen"

Ögonblick i riksdagen plats 3

De senaste dagarna har jag pratat mycket med vänner om vad som egentligen varit den här mandatperiodens höjdpunkter i riksdagen. Att valrörelsens roligaste ögonblick hittills var när Thomas Bodström facebookade med väljarna från Dunkin' Donuts är rätt självskrivet, men vi har ju ändå fyra hela år bakom oss. Här är en liten lista. På tredje plats kommer följande anförande av moderaten Helena Rivière, i debatten inför FRA-omröstningen.

Anf. 188 HELENA RIVIÈRE (m)

Fru talman! Jag ska tala om den personliga integriteten. Skyddet för den personliga integriteten slås fast i grundlagen. Det finns en principiell gräns som staten inte får överskrida, och sedan finns det undantag. Ett intresse balanseras av ett annat intresse. När det gäller landets säkerhet finns det många sådana avvägningar.

En stor del av ansvaret för den personliga integriteten måste väl i rimlighetens namn falla på den enskilde själv? Det ligger i själva begreppet. En integer person är en person som sätter gränser, som har sina egna ord och distinkta konturer. Birgitta Ohlsson beskrivs i dagens DN som en kvinna med stark integritet. Skulle hennes integritet på något sätt naggas i kanten av signalspaning mot yttre hot mot landet? Jag tror inte det. Jag tror inte att någonting kan vara ingrepp i hennes personliga integritet så länge hon är den hon är. Den personliga integriteten är ett karaktärsdrag.

Själva ordet integritet betyder hel, hel i moralisk bemärkelse, icke-korrupt. Det måste väl vara dessa mänskliga kvaliteter som skyddas av grundlagen? Djupast sett är det rätten att stå fri från hot och påtryckningar som grundlagens okränkbara mänskliga rättigheter skyddar. Det är de politiska rättigheterna, skyddet till liv, hälsa, personlig frihet, yttranderätt, rösträtt, föreningsfrihet, pressfrihet, allt det som skyddar mig från varje form av påtvingad underkastelse.

Blir det då inte paradoxalt om människor förlitar sig på staten som den ultimata garanten för deras personliga integritet? Om integriteten kan hotas av en lag om signalspaning, vad gör vi då, gott folk, med mobilerna, bankomatkorten, personnumren och bredbandet? Det finns mängder av omständigheter där staten träder in för att skydda landet, ekonomin och medborgarna mot hot, brott och sönderfall. Den kontrollen är berättigad tills motsatsen är bevisad. Vi får godta det. Vi får acceptera att det vidtas antiterroråtgärder på flygplatser, att bombsajter på Internet plockas bort, att Försäkringskassan samkör register för att förhindra bidragsbrott.

I en välfärdsstat som vår är staten inblandad i vår privata sfär vare sig vi vill det eller inte. Den personliga integriteten är därför lika mycket ett eget ansvar som en rättighet. Det grundlagen borde försöka återuppväcka hos individen, fru talman, är strävan efter inre frihet, viljan att ha ett eget jag. Med hänvisning till personlig integritet i den meningen yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Politiska mysterier

Samtidigt som jag skyr valrörelsens zombie-mässiga polarisering gräver jag för ögonblicket ner mig i hårda fakta, närmare bestämt valstatistik. Mina bästa vänner på internet är därför val.se och valpejl, där jag studerar valkrets-resultat ner i minsta detalj och undersöker kandidatuppfattningar i varje enskild fråga.

Vilka kandidater i de olika partierna som tycker mest som jag varierar lite mellan gångerna jag gjort testet, jag minns inte alltid om jag klämt fram en åsikt om straffnivån för fyllekörning eller ej, och om jag satt hjärtan på alla frågor som rör invandring och integritet eller bara på några, eller om jag bara råkat trycka fel någonstans. Vi kan dock enkelt säga att det handlar om en handfull yngre miljöpartister och folkpartister.

I dag började jag dock titta nerifrån. De kandidater av dem som svarat på enkäten som tycker minst som jag är May-Britt Landin, folkpartist från Mörbylånga och Nina Högström, moderat från Bollebygd. Båda två klockar de in på 16 procent. Det här hade varit mindre anmärkningsvärt om man inte gått in och kollat vad de faktiskt tycker.

De tycker nämligen ingenting.

Det här är två riksdagskandidater för två stora etablerade partier som ändå valt att vara med i valpejls åsiktsmätning och de säger sig sakna åsikter i nästan alla frågor som finns.

De få frågor där de faktiskt svarat ger en disparat bild, Landin är väldigt mycket mot höjd bensinskatt, trängselavgifter och lika beskattning av arbetande och pensionärer men starkt för sexköpslagen. Hon har ingen uppfattning om skatterna på inkomster, fastigheter eller förmögenheter, om sjukförsäkringen, om integrations- eller invandringsfrågor, om EU, om a-kassan, om vårdnadsbidraget, om FRA, om kärnkraft, om RUT, om bistånd, om vinst i vården, om värnplikt.

Högström är för hårdare straff, för sänkt skatt på arbete, för monarkin och mot delad föräldraförsäkring men tycker i övrigt nästan ingenting och någonting. Inget om EU, inget om försvaret, inget om invandring, inget om kärnkraft, inget om infrastruktur, inget om FRA, vinst i vården, bistånd, vapenexport, sjukförsäkring eller om tandvård.

Båda två är de däremot för ökat personval. Det är alltid något.