Tillbaka till vardagen: nu med mord

Varför känns det så passande att ryckas ur den ljuvliga påskledigheten med en film på nedmejade i Bagdad? En video vars förmodade existens fått amerikanska säkerhetstjänsten att försöka stänga ner Wikileaks, (Wikileaks vars medarbetare för övrigt också raidades i Tyskland nyligen för att ha publicerat listor över förbjudna sajter i Australien.)

Tre dagar med solsken men helt utan arbete var precis vad jag behövde för att något sånär återfå mental balans, men så splash: får man den vidare anledningen till den där obalansen rakt i ansiktet när det är dags att återgå till vardagen. Jag menar inte att jag specifikt gråter över Irak-kriget varje vecka, för det gör jag inte, men dessa döda är ett av många tecken på hur världen går åt exakt fel håll och det finns ingenting jag kan göra för att hindra den. (och det gråter jag faktiskt över, hur narcissistiskt det än är)

Det finns något så vansinnigt i hur så många faktiskt inte trodde att krig skulle påverka oss, att den nedbrytning av mänskligheten som är krigets evigt första offer inte skulle komma den här gången. Civilisationsbygge kallades det. Nationbuilding. Än mer vansinnigt att de som drev fram det här kriget kallar sig konservativa. Till konservatismens bästa sidor har jag alltid sett den självklara insikten om människans skröplighet och ödmjukheten inför just detta. Bakom den irriterande motviljan mot förändring finns dessa insikter, skepsisen inför att förändringen kan leda gott, den bittra klarsynen kring hur ofta den inte gör det.

Krigets nedbrytande effekter på etik och empati är erkända genom hela den mänskliga historien. Ändå bortsåg man från det, ändå bortsåg man från svårigheterna, ja ur konservativt perspektiv omöjligheten, i planerad och uttänkt utveckling. Pappersnationer skulle frammejslas med apachehelikoptrar, kosta vad det kosta ville. Det har hittills kostat oändligt mycket mer än just dessa liv i just denna film. Till och med mer än alla möjliga terrorister som inspirerats av det wikileaks kallar collateral murder - oavsiktiga mord.

Krigets logik förvrider politiken, gör uppdelningar i vänner och fiender, gör friheter löjliga, underkastelse nödvändig. Det vi kallat kriget mot terrorismen genomsyrar våra samhällen och tar dem ifrån oss.

"Men vi kan ju se det här, det är ändå en fördel", sa S. För all del, det är sant. Därför uppmanade jag alla på twitter att skänka pengar till wikileaks så att de kan fortsätta sin livsviktiga verksamhet. Men insikten att dessa våra samhällen gör allt de kan för att stänga ner även detta demokratins fönster gör så ont. Detta är också krigets logik. Eller "närvarons" logik då, efter det mönster när krigsinsatser i andra länder numera benämns "närvaro", som vore det en annan helgutflykt.

Och så undrar folk varför jag är så bitter. Jag ska bara hänvisa dem till den här filmen nästa gång.

Johan Wirfält skriver också om avtrubbningen och även om han har en viktig poäng (och skriver mer om den vidriga dialogen mellan soldaterna, något jag bara inte orkade för att jag var så upprörd) tror jag att det är för snävt att skylla på tekniken. Den här avtrubbningen sker i alla krig, oavsett tekniska hjälpmedel, oavsett erfarenhet av våldsamma dataspel.