sms-lån för tågfest

I dag stormar ett antal borgerliga politiker och debattörer mot de rödgrönas lånefinansierade satsning på järnväg. "Det är inte ansvarsfullt" säger Fredrik Reinfeldt exempelvis till TT att "konsumera stora järnvägsprojekt till lånade pengar." Svenska Dagbladets ledare pekar på bestämmelserna i budgetlagen: "Bakom resonemangen i budgetlagen vilar samma klokskap som ligger bakom viljan att hindra obetänksamma konsumenter från att ta huvudlösa sms-lån."

Låt mig bara först säga att jag också gillar det här med stabila statsfinanser. Jag är i allmänhet nöjd med att Sverige under Anders Borg och diverse socialdemokrater tidigare haft bättre koll på pengarna än exempelvis Grekland eller Storbritannien.

Ändå måste man ställa sig frågan om inte motståndet mot lånefinansiering av viss sorts statlig verksamhet kommit att bli moraliskt och moraliserande snarare än rationellt. Ingen förväntar sig att ett företag ska bekosta byggandet av en ny fabrik med pengarna i kassan, ingen tycker ens att det är konstigt att enskilda människor har lån på sina bostäder.

Varför är det självklart för företag och individer att finansiera investeringar som förväntas ge stor framtida nytta med lån, medan samma sak är oansvarigt för staten? Varför kallar man det "konsumtion" när det helt uppenbart är en investering? Ny infrastruktur för transporter kostar ohyggligt mycket pengar, särskilt i tättbefolkade områden. Samtidigt kan de tänkas stå där ohyggligt länge och innebära nytta för många generationer skattebetalare. Johan August Gripenstedt (en tänkare och politiker som inte sällan hyllas av t ex Svenska Dagbladets ledarsida) byggde i mitten av 1800-talet ut stambanan för lånade pengar, spår som vi fortfarande använder. En klok investering, får man nog lov att säga. Eller är dagens ansvarsdebattörer mot den också? Var den också ansvarslös?

Man skulle faktiskt kunna se det som rättvist med lånefinansiering av den sortens extremt långsiktiga investeringar - där framtidens skattebetalare är med och betalar för den nytta de själva kommer få ta del av - snarare än att kostnaden enbart drabbar dem som råkar vara skattebetalare just när investeringen genomförs. Kanske skulle man då också kunna genomföra de investeringar som alla fattar att vi behöver, men som dras i decennielångbänkar av delvis ekonomiska skäl.

(Principen är heller inte specifikt tågbunden, jag kan förstås förstå liknande argument för att lånefinansiera bilvägar också, även om jag själv råkar ogilla bilism).

Förs det alls någon diskussion om detta, om det alltmer moraliserande i budgetkontrollen, om att vi kanske borde ändra reglerna?

Du och jag, Khomeini, du och jag

I går skrev jag lite om islamofobin inom delar av högern. Det fick Dick Erixon att kalla mig "totalitär" och "socialliberal extremist i Khomeinis knä", en analys som Johan Lundberg på Axess i sin tur kallade "skarpsinnig" (vilket fick Lundbergs läsare att kalla mig "inkvoterad kvinna" med "defekt moralisk kompass")

Mer läsning: Expo, Jonathan Leman, Sakine Madon, Dilsa Demirbag Sten, Louise Persson och Andrea Doria (även om jag inte tror att det är riktigt lika illa som hen befarar)

Skattbart

Som någon av er märkte skrev jag på twitter om min konversation med skattemyndigheten apropå donationsknappen här på bloggen. Jag ringde och frågade hur man egentligen ska skatta, om alls, för sådana gåvor. Andreas Ekström hade tidigare pratat med skattemyndigheten om sin insamling inför Google-boken och fått beskedet att det sannolikt inte beskattades, men att han skulle ta upp donationerna under övriga uppgifter i deklarationen. Jag fick däremot uppgiften att det skall beskattas som inkomst i företaget, dvs, med drygt 50 procent skatt (hur man skulle räkna momsen fattar jag dock inte, men rimligen 6 procent för journalistiskt arbete?). Ingen skatt eller sådär 60 procent i skatt är såklart väldigt stor skillnad.

Gåvor är egentligen skattefria i Sverige numera, men frågan gäller om huruvida den som donerar pengar får någon gentjänst, så att det snarare än en gåva blir en ersättning för utfört arbete. Den person på skattemyndigheten jag pratade med menade att bloggandet är själva arbetet och att den som donerar ersätter mig för detta. Av någon anledning som jag inte helt begrep spelade det roll att jag har f-skattsedel för mitt betalda arbete som skribent.

Ni som donerar har visserligen ingen möjlighet att ställa krav på mig att jag bloggar, men så räknade hon det inte. I andra sammanhang räknas liknande gåvor, som stipendier från författarfonden (vars poäng är att man ska ha råd att arbeta med sitt konstnärliga arbete utan att det finns ett krav på att man ska framställa det ena eller andra verket) som skattefria, men inte för bloggande alltså.

Det hela är extremt oklart, och känns ju besvärligt också för mig kring de donationer som redan givits. Ni ville väl sannolikt att pengarna skulle gå till mig snarare än till staten och tänkte lika lite som jag på skatteeffekten.

När det gäller den debatt som blossat upp nu handlar den delvis om andra saker. Skatteverket skall alltså specialgranska stora bloggar för de gåvor de får från företag som vill att de ska skriva om vissa produkter. Julia skrev en krönika om det här i dag och hon har ju onekligen en poäng i jämförelsen med recensionsexemplar av såväl mascaror som böcker. Jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle förmånsbeskattas för de böcker jag får av förlag för att de vill att jag ska skriva om böckerna. Kanske borde man ta upp det också i deklarationen, jag har faktiskt ingen aning. Men jag är helt säker på att nästan ingen gör det, varken skönhetsredaktionerna på magasinen som får drivor av läppglans eller kulturskribenter som får paket från samdistribution flera gånger i veckan.

Vad är då skillnaden? Kanske bör man dela upp gåvorna i olika kategorier.Det finns sådana som är till för att testas, som när sminkbloggaren som får de nya OPI-lacken innan de ens kommit i butik (en våt dröm för någon som mig, måste erkännas) och som oftast leder till rena recensioner. Det här var fint eller bra, det här var urdåligt. De skönhetsbloggar jag emellanåt läser, som bjooti och lipglossbitch har såvitt jag kan se en rent konsumentupplysande inställning och sågar grejer lika ofta som de hyllar. Sedan finns det de rena marknadsföringsgåvorna, där bloggare x får ett par skor eller biobiljetter, något de glatt skriver om och därmed ger företaget reklam. En sista kategori är mutgåvorna, där bloggaren exempelvis får en dyr resa och medvetet eller underförstått antas skriva något fint om företaget som givit resan utan att specifikt koppla det till "Wiiii, jag fick en resa!"

Här blir den eventuella gränsdragningen för skatteverket alltså främst journalistisk, där god journalistik inte förmånsbeskattas men dålig gör det. Då inkommer problemet att den dåliga journalistiken i sammanhanget alls inte bara finns på tjejbloggar. Många tidskrifter som skriver om skönhet skriver glatt texter om parfym eller nya kollektioner efter det senaste pressmeddelandet utan att göra någon direkt redaktionell analys. Många har dessutom ytterligt låga murar mellan annonsavdelning och redaktion och skulle aldrig drömma om att såga Loréals senaste underlagskräm, hur kass den än är. Jag vet också att det har förekommit att stora annonsörer dragit tillbaka annonser när så skett (utan att peka ut specifikt Loréal). I det sammanhanget är de seriösa sminkbloggarna långt mer pålitliga.

Den här förklarande texten är alltså långtifrån heltäckande och delvis okunnig gällande förhållandena på magasinsmarknaden. Den stämmer inte heller med de besked jag fått från skatteverket.

Jag säger inte att bloggande inte bör beskattas eller förmånsbeskattas, men borde inte skattemyndigeheten först tänka efter hur beskattningen egentligen bör gå till, så att handläggare ger någotsånär likartade svar på likadana frågor, innan de går ut i tidningarna och berättar om sina spaningar på tjejbloggare? Och borde inte beskattningen av recensionsexemplar ske likadant oavsett var man skriver recensionen?

En vidare fundering gäller dessutom avdragsmöjligheterna. Om donationerna som sker via bloggen bör beskattas som inkomst i företaget, och bloggen ses som en del i företaget, då måste man ju rimligen kunna dra av alla utgifter i samband med bloggen på skatten. Det innebär att man har möjlighet att dra av hela sitt liv.

Skrev om en fest jag var på: *drar av sprit och nya strumpbyxor*
Skrev om vad jag lagade till middag *drar av matkostnaderna*
Skrev om min semester i Italien *drar av resan*

Det kanske skattemyndigheten också borde tänka på.

Tillbaka till vardagen: nu med mord

Varför känns det så passande att ryckas ur den ljuvliga påskledigheten med en film på nedmejade i Bagdad? En video vars förmodade existens fått amerikanska säkerhetstjänsten att försöka stänga ner Wikileaks, (Wikileaks vars medarbetare för övrigt också raidades i Tyskland nyligen för att ha publicerat listor över förbjudna sajter i Australien.)

Tre dagar med solsken men helt utan arbete var precis vad jag behövde för att något sånär återfå mental balans, men så splash: får man den vidare anledningen till den där obalansen rakt i ansiktet när det är dags att återgå till vardagen. Jag menar inte att jag specifikt gråter över Irak-kriget varje vecka, för det gör jag inte, men dessa döda är ett av många tecken på hur världen går åt exakt fel håll och det finns ingenting jag kan göra för att hindra den. (och det gråter jag faktiskt över, hur narcissistiskt det än är)

Det finns något så vansinnigt i hur så många faktiskt inte trodde att krig skulle påverka oss, att den nedbrytning av mänskligheten som är krigets evigt första offer inte skulle komma den här gången. Civilisationsbygge kallades det. Nationbuilding. Än mer vansinnigt att de som drev fram det här kriget kallar sig konservativa. Till konservatismens bästa sidor har jag alltid sett den självklara insikten om människans skröplighet och ödmjukheten inför just detta. Bakom den irriterande motviljan mot förändring finns dessa insikter, skepsisen inför att förändringen kan leda gott, den bittra klarsynen kring hur ofta den inte gör det.

Krigets nedbrytande effekter på etik och empati är erkända genom hela den mänskliga historien. Ändå bortsåg man från det, ändå bortsåg man från svårigheterna, ja ur konservativt perspektiv omöjligheten, i planerad och uttänkt utveckling. Pappersnationer skulle frammejslas med apachehelikoptrar, kosta vad det kosta ville. Det har hittills kostat oändligt mycket mer än just dessa liv i just denna film. Till och med mer än alla möjliga terrorister som inspirerats av det wikileaks kallar collateral murder - oavsiktiga mord.

Krigets logik förvrider politiken, gör uppdelningar i vänner och fiender, gör friheter löjliga, underkastelse nödvändig. Det vi kallat kriget mot terrorismen genomsyrar våra samhällen och tar dem ifrån oss.

"Men vi kan ju se det här, det är ändå en fördel", sa S. För all del, det är sant. Därför uppmanade jag alla på twitter att skänka pengar till wikileaks så att de kan fortsätta sin livsviktiga verksamhet. Men insikten att dessa våra samhällen gör allt de kan för att stänga ner även detta demokratins fönster gör så ont. Detta är också krigets logik. Eller "närvarons" logik då, efter det mönster när krigsinsatser i andra länder numera benämns "närvaro", som vore det en annan helgutflykt.

Och så undrar folk varför jag är så bitter. Jag ska bara hänvisa dem till den här filmen nästa gång.

Johan Wirfält skriver också om avtrubbningen och även om han har en viktig poäng (och skriver mer om den vidriga dialogen mellan soldaterna, något jag bara inte orkade för att jag var så upprörd) tror jag att det är för snävt att skylla på tekniken. Den här avtrubbningen sker i alla krig, oavsett tekniska hjälpmedel, oavsett erfarenhet av våldsamma dataspel.