En liten förklaring: Feminism av den österrikiska skolan för dummies

Jag såg att Jenny Westerstrand ifrågasatte min definition av patriarkatet. Det är möjligt att jag uttryckte mig klumpigt, eller översatte dåligt eller helt enkelt förutsatte en grad av förkunskap om den österrikiska nationalekonomiska skolan som, det inser jag ju egentligen, inte är så värst vanlig.

Of human action, but not of human design, är den definition många använder för det som kallas spontan ordning. Jag översatte det med: "genom mänskligt handlande men utan mänskligt uppsåt".

Vi liberaler ser det i marknaden, i staden, i massor av mänskligt skapade företeelser som är alltför komplexa för att vara resultatet av någon övergripande plan, men som ändå är resultat av miljontals små mänskliga beslut och handlingar. Jag ser det ytterst tydligt i patriarkatet.

De små besluten och handlingarna är förstås övervägda. Ibland. Ibland helt slumpmässiga. Ibland tror vi att vi har ett visst motiv men har i själva verket ett helt annat. (Det senare är sannolikt oerhört mycket vanligare än att vi till fullo förstår våra egentliga motiv och handlar aktivt utifrån dem). Slutresultatet är ändå något som ser ut som att det borde finnas en ensam agent, någon som har bestämt, någon som har planerat och tänkt och ritat upp.

Vissa tror därför att någon faktiskt har gjort det. Den impulsen är förstås likadan som den som tittar på ett spindelnät eller ett nyfött barn eller ett korallrev och konstaterar att någon måste ha tänkt ut all denna perfektion. Vi har svårt att ta till oss att komplexa företeelser, oavsett om de är goda eller onda, skulle kunna existera utan hjärna bakom, utan upphovsman.

Jag tror inte på någon övergripande plan. Inte för staden, inte för mänskligheten, inte för patriarkatet. Jag tror att vi alla fattar mer eller mindre välgrundade beslut och att alla dessa beslut tillsammans bildar den ram för det mänskliga tänkandet och agerandet som könsmaktsstrukturerna innebär. Visst finns det medveten sexism, precis på samma sätt som det finns medveten stadsbyggnad. Men det skulle inte räcka, det skulle inte bli något övergripande system, om inte alla de andra små besluten också fanns där.

Det vore på många sätt lättare om man utgick ifrån att det var medvetet, att det fanns någon med en ond plan, att det fanns en konspiration av män och kvinnor som aktivt tyckte att kvinnor borde ha sämre möjligheter i arbetslivet, mindre makt över sig själva och andra, större utsatthet för sexuellt våld och som kompensation mer kontakt med sina känslor och ungar. Om det fanns en medveten plan vore det ju enklare att förändra. Då skulle man enklare kunna argumentera för varför det inte borde vara så och rimligen enklare att övertyga en bred majoritet.

Det omedvetna är långt svårare att rå på. Det där som bara läcker ut i pustar, i små beslut om fördelningen av familjeansvaret i enskilda familjer som i de allra flesta fall inte alls motiveras med att kvinnor helt enkelt bör hålla sig vid spisen. Det där som syns i den omedvetna skillnaden i bedömning av män och kvinnor, den omedvetna skillnaden i behandling av små pojkar och flickor. De allra flesta tycker inte att kvinnor bör ha sämre chanser på jobbet och män sämre chanser i barnkammaren. De allra flesta tycker inte att våldtäkter eller kvinnors sämre hjärtvård är det minsta okej. Kvinnohat finns, let's not kid ourselves, men det är inte det som bär patriarkatet på sina axlar. Det sitter möjligen längst fram och vinkar uppmuntrande. Om det bara var det som var problemet skulle vi kunna skatta oss lyckliga.