Kärlek starkare än morfin

Med hybrisvarningen hängande som en giljotinklinga över huvudet måste jag ändå låta mig säga det här. Min unge är en reklambebis. Inte det att han är sötare än alla andra ungar jag hittills lagt ögonen på. Jag inser förstås att jag förmodligen inte är helt objektiv med det påståendet (även om det absolut stämmer!). Inte heller på det sättet som han är en mediebebis - att han redan förekommit, om än endast indirekt, i spalterna, och att han kanske kommer smygröka med snygg-Hanna om sådär 15 år.

Nej, det är han som är själva reklamen. För det där med att ha småbarn. Vi tittar ibland på varandra och undrar över när det som alla varnat för ska komma. Det jobbiga, skrikmisären, matvägrandet, nattvaken. Han har förvisso bara levt i 10 dagar nu, men hittills är han en dröm. Jag antar att det kommer att förändras. När brukar koliken komma? Och bara för att jag tycks gjord för att amma betyder det inte att det inte lurar mjölkstockningar från helvetet bara i nästa vecka.

Men nu då. Just nu är han klasser bättre än såna kampanjer som görs av Forsman och Bodenfors.

Visst gråter vi ibland, men bortsett från ett par väldigt tydliga trött-och-hormontjutstunder från mig, så handlar de tårarna om tacksamhet och lycka.

Visst vaknar han varannan timme och ska äta på nätterna, men å andra sidan har jag aldrig tidigare sovit så djupt som man gör när man somnar under pågående amning. Visst finns det dagar när jag känner mig som ett mjölkpaket och stunder när jag är beredd att kasta ut honom genom fönstret för att han är så puckad att han envisas med att vifta med sina urstarka små armar framför sin egen mun samtidigt som han vrålar efter den mat som därmed hindras att nå honom. Undrar när han ska lära sig att handlingar får konsekvenser? Förmodligen inte så länge jag ser det som min livsuppgift att göra honom tillfredställd, trots att han emellanåt arbetar så hårt själv för motatsen.

För sen har han varit ifrån mig i ett par timmar. I från i det här fallet betyder någon annanstans än hud mot hud, i sin pappas famn, eller någon enstaka gång när han accepterat att läggas ner. När jag då tar upp honom och får hans duniga huvud mot mitt bröst, hans allt tyngre men ännu pyttelilla kropp i mina armar, hans mun snuttande i sömnen mot huden i min urringning, blir ruset som far genom kroppen starkare än intravenöst morfin.

Han är bara min och han gör mig lyckligare än jag någonsin varit bara genom att finnas. Det är ungefär då jag brukar börja gråta. Det är ungefär nu jag måste spana ut där han ligger för att kolla att han fortfarande är kvar och nästan lite besviket upptäcka att han fortfarande sover lugnt. Saknar han mig inte mer än så?

Att han dessutom ser ut precis som Chucky när han, ett hundratal gånger per dagen eller så, med glasartat stirrande blick söker med huvudet och hugger efter bröstet ser jag som en skojig bonus.