"När det inte går som han vill när han försöker skriva blir han ibland så arg att han knycklar ihop pappret och kastar iväg det."
Vi tittade på varann därinne på förskolans kvartssamtal. Försökte låta bli att skratta. Log i stället. Inombords bubblade det av kärlek. Han är min unge, alright. Jag kanske skriver på en lite mer avancerad nivå än han som hittills mest mödosamt försöker forma bokstäver på pappret, men den uppblossande ilskan när det inte går som man vill är exakt som min egen.
Det var likadant tidigare på morgonen. Vi sjöng för honom och han fick paket men vi hann inte bygga hela den nya legobyggsatsen innan vi skulle iväg. Han blev jättearg och skrek och sparkade och jag blev jättearg och skrek och stampade därifrån. Inifrån badrummet där jag ångade av mig hörde jag stora S säga: "Du är precis som din mamma. Ni borde skärpa er båda två."
Alldeles nyss bodde han i min kropp. Nu är han en egen person med minst lika stark vilja som jag och jag förstår fortfarande efter fem år inte ens hur det är möjligt att älska någon så mycket.
Jag har nog givit upp tanken på att få fler barn nu, men ibland känner jag att det kanske är lika bra. Jag vet att människor som har fler säger att man kan älska dem allihop lika mycket, men hur mycket kärlek finns det i världen? Hur mycket finns det i en människa? Jag visste inte att det fanns så här mycket i mig.
För ett år sen, när han fyllde fyra, skrev jag det här. Vi pratade om det i går kväll innan han skulle sova, att jag för fem år sen inte ens visste att han skulle komma ut i dag. Att jag vaknade på natten och kände att det var dags, att han inte ville vara inne i min mage längre. Han ville ut och upptäcka världen. Ut och upptäcka oss.
Jag hoppas att jag aldrig glömmer hur det kändes när jag fick honom i famnen första gången, hur jag såg på honom och hur kärleken som kändes ofattbar redan då bara har fortsatt att växa. "Man älskar värre och värre", säger Sofia hotfullt till farmor i Sommarboken, som svar på hur man gör om någon inte älskar en tillbaka. Så är det att vara förälder också. Man älskar värre och värre. "Visst älskar du mig till och med när du är jättearg?" frågar han ibland och han vet att svaret är ja. Alltid ja.
tisdag, juni 19, 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är fantastiskt att få vara med och se ett barn växa upp till en egen liten individ, och sedan vidare till en fullvuxen sådan (dit har jag ännu inte kommit).
Att ha ett barn är oändligt fantastiskt, och att ha fyra barn är också oändligt fantastiskt. Hur många barn man vill ha, eller om man alls vill ha barn, måste man naturligtvis själv bestämma (om man kan), men tro mig nä jag säger att man älskar sitt andra, tredje och fjärde barn precis lika mycket som man älskar det första.
jag sitter en 7 v liten tjej och blir alldeles varm av ditt inlägg. jag trodde att den kärleken jag känner til min flickvän var så pass mkt kärlek jag kunde generera som person, men efter att eden poppade ut strömmar den ur mig.
jag ser galet mkt fram emot när hon är 5 och 10 eller 15.
tack för ett fint inlägg...
Vad fint skrivet! Visst är den överrumplande den där helt jäkla enorma kärleken.
Glimrende og velskrevet indlæg.
Mvh.
Taylor Finance
Skicka en kommentar