Som att vara barn

Som att vara barn och en oerhörd förolämpning träs över ens huvud som en säck.

Jag var 19 när jag läste Tranströmers dikt Som att vara barn första gången. Enligt gängse uttolkare handlar dikten, ja hela diktsamlingen Sorgegondolen som den ingår i, om sjukdom och död, ytterst kanske om Tranströmers egna stroke som bland allting annat gjorde det oändligt svårt att fortsätta skriva.

Den där strofen är, i min emotionella och mer bokstavliga tolkning, botten i hela mitt politiska medvetande. Barnets vrede över sin egen maktlöshet, barnets hat mot den som utnyttjar sitt övertag, hatet mot den som bestämmer. "Du får inte bestämma över mig."

Det har varit det mest plågsamma med hela den här den evighetslånga och i tilltagande grad vansinnestråkiga kulturdebatten om klasshat. Att alla dessa förnuftiga välartade vita heterosexuella liberala medelklassmän saknar all känslomässig insikt och förståelse för hatets självklarhet. Nej, hat är inte en särskilt klok utgångspunkt för konkret politik. Det brukar inte gå väl. Men som politisk känsla är hatet ändå där, oomkullrunkeligt.

Eller ja, det är det för alla oss som upplevt maktlösheten inför den andres övertag, som minns vårt inre barn, som ser på våra egna och inser och accepterar att de faktiskt hatar oss när vi tvingar dem att ha i alla fall lite kläder på sig, att städa efter sig, att låta bli att slåss, att låta bli att springa ut i gatan.

Det är en plågsam del i föräldraskapet, men vissa saker förstår man inte tillräckligt bra när man är 5 år för att kunna bestämma själv. Det är min uppgift att stå ut med hatet i hans ögon.

Det är självklart att hata den som bestämmer över en. Det är självklart att hata den som utsätter en för kränkningar, oavsett om det är att man som 5-åring tvingas ha på sig byxor eller om man som vuxen har en chef som lagt ett så snålt schema att man inte hinner gå på toaletten och när man påpekar det får man svaret att då får man väl hålla sig. Det är självklart att hata en stat som anser sig ha rätt att tvångssterilisera en för att man vill ha rätt könssiffra i sitt personnummer, eller att hata människor som har alla möjligheter om man själv har inga. Det är självklart att hata när man ser hur makten skor sig, hur den roffar åt sig utifrån sina privilegier, hur den förminskar och förlöjligar andras behov och verklighetsbild.

Jag vill inte göra det till en fråga om vilken grupp man själv tillhör, för jag tror på möjligheten att se bortom sina egna erfarenheter, men jag tror samtidigt inte att det är en slump att de som upprörs mest över andra människors hat själva befinner sig i normalitetens hjärta.

Jens Liljestrand skriver oefterhärmligt överlägset i dag att han lärt sig "av diskussionen att människan krymper av hat". Visste du verkligen inte det innan, Jens? Det är samma mynt från andra sidan, har man inte känt hatet vet man varken hur förlamande det är eller hur ofrånkomligt.

Jag hatar nästan varje dag. Det är en personlighetsfråga förstås, men jag känner hatet, lider av det, det förvrider mig och driver mig vidare. Jag tror inte att det är så hälsosamt alltid, det visar mina återkommande sammanbrott på om inte annat. Jag intellektualiserar också hatet många steg från den spontana reaktionen att jag exempelvis läser om det här och hatar män (särskilt män på internet) till att jag skriver något om patriarkatets vidriga instängning i trånga mans- och kvinnofållor eller läser det här och hatar Obama till att jag skriver nåt om att han är George W Bush på anabola. Men hatet mot övermakt och maktlöshet är grunden i min politiska gärning.

Klasshatsdebatten har på ett intressant sätt illustrerat detta att jag politiskt solklart är mer till höger än till vänster (låt oss kalla det team Branting/Staaf snarare än team Lenin) men att jag emotionellt inte står ut med borgerligheten. Jag tror också att kombinationen av kapitalism och välfärdsstat är vägen framåt (och för all del att det är orimligt att vilja smitta barn med herpes), men det är ju just för att jag ser hatet och var det kommer ifrån.

Den som utsätts för övergrepp hatar. Den som saknar makt hatar. Det är nog smartare att försöka minimera grunden för övergrepp och orättvisor än att tillrättavisa den maktlöse för att han inte bär sitt underläge med mer värdighet.