måndag, juni 18, 2012

Som att vara barn

Som att vara barn och en oerhörd förolämpning träs över ens huvud som en säck.

Jag var 19 när jag läste Tranströmers dikt Som att vara barn första gången. Enligt gängse uttolkare handlar dikten, ja hela diktsamlingen Sorgegondolen som den ingår i, om sjukdom och död, ytterst kanske om Tranströmers egna stroke som bland allting annat gjorde det oändligt svårt att fortsätta skriva.

Den där strofen är, i min emotionella och mer bokstavliga tolkning, botten i hela mitt politiska medvetande. Barnets vrede över sin egen maktlöshet, barnets hat mot den som utnyttjar sitt övertag, hatet mot den som bestämmer. "Du får inte bestämma över mig."

Det har varit det mest plågsamma med hela den här den evighetslånga och i tilltagande grad vansinnestråkiga kulturdebatten om klasshat. Att alla dessa förnuftiga välartade vita heterosexuella liberala medelklassmän saknar all känslomässig insikt och förståelse för hatets självklarhet. Nej, hat är inte en särskilt klok utgångspunkt för konkret politik. Det brukar inte gå väl. Men som politisk känsla är hatet ändå där, oomkullrunkeligt.

Eller ja, det är det för alla oss som upplevt maktlösheten inför den andres övertag, som minns vårt inre barn, som ser på våra egna och inser och accepterar att de faktiskt hatar oss när vi tvingar dem att ha i alla fall lite kläder på sig, att städa efter sig, att låta bli att slåss, att låta bli att springa ut i gatan.

Det är en plågsam del i föräldraskapet, men vissa saker förstår man inte tillräckligt bra när man är 5 år för att kunna bestämma själv. Det är min uppgift att stå ut med hatet i hans ögon.

Det är självklart att hata den som bestämmer över en. Det är självklart att hata den som utsätter en för kränkningar, oavsett om det är att man som 5-åring tvingas ha på sig byxor eller om man som vuxen har en chef som lagt ett så snålt schema att man inte hinner gå på toaletten och när man påpekar det får man svaret att då får man väl hålla sig. Det är självklart att hata en stat som anser sig ha rätt att tvångssterilisera en för att man vill ha rätt könssiffra i sitt personnummer, eller att hata människor som har alla möjligheter om man själv har inga. Det är självklart att hata när man ser hur makten skor sig, hur den roffar åt sig utifrån sina privilegier, hur den förminskar och förlöjligar andras behov och verklighetsbild.

Jag vill inte göra det till en fråga om vilken grupp man själv tillhör, för jag tror på möjligheten att se bortom sina egna erfarenheter, men jag tror samtidigt inte att det är en slump att de som upprörs mest över andra människors hat själva befinner sig i normalitetens hjärta.

Jens Liljestrand skriver oefterhärmligt överlägset i dag att han lärt sig "av diskussionen att människan krymper av hat". Visste du verkligen inte det innan, Jens? Det är samma mynt från andra sidan, har man inte känt hatet vet man varken hur förlamande det är eller hur ofrånkomligt.

Jag hatar nästan varje dag. Det är en personlighetsfråga förstås, men jag känner hatet, lider av det, det förvrider mig och driver mig vidare. Jag tror inte att det är så hälsosamt alltid, det visar mina återkommande sammanbrott på om inte annat. Jag intellektualiserar också hatet många steg från den spontana reaktionen att jag exempelvis läser om det här och hatar män (särskilt män på internet) till att jag skriver något om patriarkatets vidriga instängning i trånga mans- och kvinnofållor eller läser det här och hatar Obama till att jag skriver nåt om att han är George W Bush på anabola. Men hatet mot övermakt och maktlöshet är grunden i min politiska gärning.

Klasshatsdebatten har på ett intressant sätt illustrerat detta att jag politiskt solklart är mer till höger än till vänster (låt oss kalla det team Branting/Staaf snarare än team Lenin) men att jag emotionellt inte står ut med borgerligheten. Jag tror också att kombinationen av kapitalism och välfärdsstat är vägen framåt (och för all del att det är orimligt att vilja smitta barn med herpes), men det är ju just för att jag ser hatet och var det kommer ifrån.

Den som utsätts för övergrepp hatar. Den som saknar makt hatar. Det är nog smartare att försöka minimera grunden för övergrepp och orättvisor än att tillrättavisa den maktlöse för att han inte bär sitt underläge med mer värdighet.

26 kommentarer:

@crobmau sa...

Jag har läst din blogg från och till genom åren. Jag håller inte alltid med dig, men det måste man ju inte.

Sista meningen i dagens blogg, den skulle jag kunna citera dig på for ever. Mycket bra skrivet och jag älskar när sista meningen, mellan en versal och en punkt konkretiserar hela budskapet i texten.

Bra!

Sara sa...

Fint skrivet Isobel.

Martin sa...

Väldigt bra. Tack.

David Bergkvist sa...

Även om de styrande ändrar samhället så att det inte finns några orättvisor och liknande, så kommer de styrda att förbli maktlösa.

Så varför försöka övertyga de styrande att bete sig bättre? Problemet är ju att de alls styr, inte att de begår övergrepp i samband med sitt styrande.

Sara S sa...

Bra! Det är något totalitärt över borgerlighetens iver att kväsa spontana känsloyttringar, att säga att vissa typer av upplevelser är "fel" och inte hör hemma här i vårt "förnuftiga" samhälle.
Det borgerliga tänkandet har traditionellt dragit en skarp gräns mellan förnuft och känsla och mellan fakta och värde. Dikotomier som inte existerar i verkligheten.

Det är naturligt att känna hat mot det som skadar en eller andra människor. Liksom det är naturligt att älska det som gör oss väl. Det är den kyliga likgiltigheten som är det patologiska om något, att stå oberörd inför förtryck och orättvisor är att vara emotionellt - eller ideologiskt - blockerad (man måste kunna se förtrycket).

Känslor såsom kärlek och hat inspirerar till handling, det är vad de är till för. Det är nog också det som borgerligheten är rädd för. Att folk ska göra motstånd.

Det bästa inlägget i klasshatsdebatten stod Nina Björk för, närmare ett och ett halvt år innan debatten nu senast tog fart:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=4292582

Johan sa...

En stor del av problemet är ju att nyhögern till intet pris vill höra talas om klass, och gör allt för att mota bort eller skuldbelägga dem som försöker lyfta in klass (och de maktrelationer som ofta sitter ihop med kalsserfarenheter) i debatten. P M Nilsson skrev till exempel att alla är medelklass i dagens Sverige, och att vägarna in i medelklassen står vidöppna. Det var inte nådigt naivt, men precis vad många inom borgerligheten vill höra.

Och att lyfta fram klassynpunkter och vad ekonomiska realiteter kan göra i konkreta situationer, det beskrivs idag som gnälligt. Om du i en debatt om säg vård, studier eller bostäder pekar på at somliga debattörer höftar litet väl vilt från sina egna mycket privata (eller selektivt återkallade) erfaranheter och sedan smyger igenom normativa inslag ("så här SKA du göra och det kan alla göra som det är något med") - om du faller dessa personer i talet och påpekar att de inte vet vad de talar om - "ni har inte varit där, men det har jag, jag vet hur det är att växa upp på ett ställe där det inte är självklart att man får en dator med sig när man flyttar hemifrån, där man inte åker på några veckors semester varje sommar, där det inte kryllar av häftiga jobb: jag vet, och många andra vet också" - ja, då beskrivs det helt enkelt som _gnäll_ i dagens debattkultur. Inte som rättmätig vrede eller att man talar av egen erfarenhet. Och om man påpekar denna sida av dramaturgin så är det naturligtvis ingen på DN som accepterar beskrivningen att det skulle stå till så.

Anonym sa...

Du hatar varje dag? Det låter inte bra. Det låter dessutom oerhört illa när du påstår att hat är ofrånkomligt.

"Det är självklart att hata den som bestämmer över en."

Vilket innebär att varje barn hatar sina föräldrar och lärare och alla andra som har synpunkter på vad de gör och inte gör. Låter det friskt? Inte nog med det, det är naturligt, självklart och ofrånkomligt. Jag förstår inte vilken värld du lever i. Att man hatar någon som skadar och kränker, DET är ganska självklart. Men att man hatar den som bestämmer? Hur ska vi göra då då? Ska vi inte ha något stat? Några som styr? Som ser till att lagar följs? Och om vi nu ändå ska ha det, så är det naturligt att vi hatar dem? Vad är det som säger att du (eller jag, eller väldigt många andra i Sverige) är maktlösa för att vi inte sitter i riksdagen? För att vi inte har makt över De Stora Frågorna? Det finns som du vet, små sammanhang, och små frågor.

Jag tycker att du gravt missbrukar ordet hat. Du hatar varje dag. Jaha. Vad tänker du göra åt det? Jämför du dig stundom, i eftertanken, med någon som har reella skäl att hata? Någon av de invandrare som kommer hit efter att ha varit utsatta för tortyr. Men inte ens de hatar alltid. Du säger att hatet tar dig vidare. Det tror jag inte ett enda ögonblick på att det gör. Du kanske tror det, känner det och tycker det, men så är det inte. Hat tar dig ingenstans, utom ner i ett träsk. Inte sällan av självömkan, bitterhet och avund.

Detta är en av de värsta texterna jag någonsin har läst. Hat som är "ofrånkomligt". Ja, jag har svårt att släppa den formuleringen. Och då befinner jag mig väl i "normalitetens hjärta", vad det nu kan betyda. Troligen är det inget positivt.

David Bergkvist sa...

Johan: Varför är det så viktigt att skriva sina meningsmotståndare på näsan? Varför inte bara påtala att alla inte har dator, när någon lägger ett förslag som bygger på att alla har dator?

Jan E sa...

Isobel hatar varje dag, låter trist. Och är du verkligen mer höger än vänster? Man undrar eftersom du inte tycks ha ett smack att säga om Åsa Linderborgs vidrigheter.
Jag tycker att Jens Liljestrand skrivit en utmärkt avlutning på klasshatsdebatten. Och ingen fattig får det bättre av att slaskpoeter skriver slibbiga dikter - applåderade av kulturfolk - om sitt hat mot välbärgade Brommafamiljer.

David Bergkvist sa...

Anonym: Den som bestämmer över en skadar och kränker en. För vad händer om man inte lyder? Rimligtvis utsätts man för någon slags sanktion, för annars är man ju inte bestämd över, utan det man fick var en rekommendation.

Dock har du en poäng med i att det inte kan finnas någon stat om folk ska ha makt över sig själva, vilket är tämligen inkompatibelt med vår kära blogginnehavares önskan om att det ska finnas en välfärdsstat (däremot kan man förstås ha ett välfärdssamhälle, som finansieras t.ex. via frivilliga donationer).

Louise Pettersson sa...

Mycket bra skrivet. Jag håller inte med dig politiskt. För mig är det lika självklart att vara vänster som för dig att vara mer till höger. Detta bottnar i mina och mina närmastes erfarenheter av klassamhället. Jag ser en direkt koppling mellan dagens RUT-debatt och min mormor (f 1914) och hennes erfarenheter som hembiträde på 30-talet och människors erfarenheter av arbetslivet idag när klimatet börjat hårdna. Det ser ut som om det välfärdssamhälle som byggdes upp på 1900-talet i vissa länder var en historisk parentes och att man rättighetsmässigt är tillbaka till defaultläget i många fall och i Sverige går det mycket fort. Det är naturligt att känna hat mot de människor och de system som berövar en ens mänskliga värdighet eller sociala rättigheter. Det kan vara en arbetare som tvingas avsluta 30-40 års yrkesliv som tvångsarbetare i fas3, eller den sjukskrivne som blir sämre för att han eller hon inte får en själig levnadsnivå. Det vore onaturligt att inte hata när man befinner sig i en sådan livssituation. Och det enda sättet att hindra folk att hata är att pressa dem att själva ta på sig skulden för sitt elände - att bli ledsna och deprimerade och anklaga sig själva och försöka lyfta sig själv i håret i stället för att se det som det är. Ett aktivt försök att återföra ett destruktivt klassamhälle som administreras av borgerligheten. Min mormor berättade gärna om en händelse som hon var mycket stolt över. När hon tog mod till sig och begärde en ledig eftermiddag i veckan för "det hade alla andra hembiträden". Det fick hon men till priset till gliringar från "frun" varje gång hon skulle ta ut den. Jag skulle själv ha hatat "frun" varje gång jag hade fått en sådan gliring och gör man det så tycker jag att det är ett rättmätigt hat. Ett hat mot en orättvisa och den som utsätter en för det är ofta mycket sundare än att vända känslan inåt även om för mycket hat också kan vara nedbrytande. Så när borgligheten och liberalerna vill strypa starka negativa känslor så gör de det på de underordnades bekostnad. Begreppet "klasshat" är därmed värt mer än en kulturdebatt...

Juristfan sa...

Det finns en scen i Walk the Line som fångar känslan av att ta kontroll över hatet istället för att låta det kontrollera en. Johnny Cash har precis tämjt sina värsta demoner och förstått att använda sitt inre driv för positiva ändamål. Han förklarar rakt upp och ner för skivbolaget att nu vill - nej, ska - han spela på San Quentin. Den scenen bär jag i mitt hjärta och den uttrycker min politiska känsla. Nästa fängelsedirektör som kommer i min väg ska få veta vad den innebär.

David Bergkvist sa...

Louise Pettersson: Vet du hur det kommer sig att jag är en ond höginskomsttagare? Jo, det beror på att jag studerade på det av socialdemokraterna ordnade offentligfinansierade universitetet. Så mottagarsidan för ditt hat, dvs jag, är skapad av den vänster du så hyllar. Om högern fått råda hela tiden hade jag istället varit fattig och därmed god. Så är det då inte rimligt att jag motarbetar den vänster som gjorde mig ond?

Anonym sa...

Ja orsakerna till hat är viktgast att arbeta med. Det finns orsaker till Sverigedemokraters och nazisters hat också, till rasismen. Folk som känner sig icke sedda och icke hörda och utförsäkrade.

Det betyder däremot inte att man inte ska säga ifrån att de som hatar av politiska skäl bör tänka om. oavsett hur rätt en rasist har i att hen känner sig osedd och olyssnad till och i fattigdom så är rasistisk hat ändå alltid FEL.

varför? Jo, för att hat mot en grupp ALLTID spiller över och riktas mot individerna i gruppen. Judehat, rashat, etniskt hat, muslimhat, allt sånt får konsekvenser för individerna, inte bara för "gruppen" eller "strukturen"...

Hur är det med hat mot överklassen? Hjalmar Branting, Ture Nerman, martin Luther King och många andra har sagt samma sak. Hatet måste riktas mot orättvisan och inte mot en grupp. Den stund ett hat riktas mot en grupp riktas det också mot individerna i grppen och det är förgörande.

Rashat och hat mot överklassen är inte samma sak, men det är lika förrödande för kampen för allas lika rätt. Och det är förrödande för kampen mot fattigdom, förtryck, diskriminering och underordning.

/Torbjörn Jerlerup

Anonym sa...

Du har naturligtvis helt rätt, hatet får näring av ett upplevt underläge och känslan av maktlöshet. Samma mekanismer ser vi bland kvinnohatare, antisemiter och islamofober m.fl. Är du lika villig att ge dessa grupper frikort?

Juristfan sa...

Skrev jag San Quentin? Menar så klart Folsom Prison.

Johan sa...

@David: "varför är det viktigt att skriva sina meningsmotståndare på näsan? Varför inte bara lugnt påtala /faktum x.y och z/ ? "


Det snabba svaret är förstås att vederbörande debattörer själva pimpar sina argumeent, genom att skriva sina måltavlor på näsan att dessa tycker det ena eller andra, eller att de misslyckats med det ena eller andra för annars vore de inte här och stånkade ut sina förhistoriska commie-argument.

Det där är ett vanligt grepp i dagens hårdslimmade debatter, och det kan riktas både direkt mot den man debatterar med och via en omväg - en halmdocka eller en person som den andre antas sympatisera med, t ex Lenin, Che Guevara, lata greker eller Staffan Westerberg. Eftersom dagens presssdebatter ger ytterst litet utrymme för serier av replikväxlingar på ett och samma ställe - du får typ 1½ replik i den tidning där dina synpunkter angreps, det gäller både DN, Expressen och ,många andra - så är det idag mycket lättare än för tjugo år sen att posera yvigt, strunta i klart formulerade och träffande motargument som man kanske inte hyar något svar på och sedan tillskriva sig segern från sin hemmaspalt. Skribenter som Sakine Madon, Gudmundson, Wiman och Susanna Popova använder de här greppen hela tiden. Om en hel serie debattinlägg från flera håll publiceras i en elkler två tidnjingar . de som startade debatten - så blir publiken mer alert och debattmässiga tjuvknep och "jag svarar inte på det där för jag har inget svar på den biten, i stället pissar jag på dig med brio" blir mycket lättare att urskilja. Därmed tvingas debattörerna skärpa sig om de vill bli tagna på allvar,i denna debatt eller nästa gång. Förr tog tidningarna det ansvaret som debattarenor. Idag gör de mycket sällan det här i landet, istället backar man i första hand upp sitt eget stall av skribenter.

Sedan är det ju så att debatten har blivit mycket mer personaliserad, en klatschigt formulerad diss får idag ofta axla rollen som argument. Att i lugn ton påpeka att man har andra erfarenheter hörs idag inte i en upphettad debatt, om det inte underbyggs med litet mer, med invändningar som är litet mer generella - eller med vrede. Vem som helst som följt ett par debatter om sjukskrivningar eller arbetslöshet vet att det är så. Att bara säga "hörni, det är inte alla som har egen dator till studenten eller ens under de första åren på universitetet, och idag är dator och bredband hemma i praktiken et krav för att kunna göra sig gällande", det ter sig lika kontraproduktivt som att försöka överrösta ett gäng fulla och smått våldsamma grabbar på bussen som vrålar, garvar och pekar finger åt de andra i kärran med att "nu är ni inte snälla". Det får dem bara att garva ännu högre.

Sara S sa...

Anonym: "Att man hatar någon som skadar och kränker, DET är ganska självklart. Men att man hatar den som bestämmer?"

Om jag bestämmer över en annan människa (som är kapabel att bestämma över sig själv), kränker jag då inte dennes autonomi och självbestämmande?

Det ÄR en radikal tanke. Man jag menar att maktrelationer (klass, stat etc) ÄR orättfärdiga. Människor har rätt att bestämma över sig själva.

Jag tror också att det är naturligt att känna hat inför orättfärdigheter. Är inte det naturens syfte med denna känsla, att signalera till oss att vi blir utsatta för någonting som inte är rätt?

Det är fel att lägga skulden på hatet. Känslan i sig är inte dålig. Det som är farligt är snarare falska idéer om vad orätten består i och vad man bör göra åt den.

Vi bör alltså eftersträva sanning och skingra mystifikationer, inte förtrycka känslor som inte anses "fina" och "tillbörliga". Förnuft och känsla är inte motsatspar!

Julia sa...

Jättefint. Nu släppte en stor sten från mitt hjärta. (För ett tag i varje fall..) Jag vill att många får läsa det du skrivit:)

Micke sa...

"En stor del av problemet är ju att nyhögern till intet pris vill höra talas om klass"



Det största problemet är att det du kallar "nyhögern" innan Reinfeld blev landsfader var "frihetens främsta fanbärare" under Svenskt näringslivs ledning och att den idag tillsammans med samma Svenska näringsliv tyst gillar att socialism ersatts med korporativism utan att ens försöka förklara förklara det monumentala svek som denna tystnad innebär både mot dom som trodde på förändringen och dom som inte gjorde det.

I den geggan gror fascism fint.

Peter Edling sa...

Isobel, Jag observerar med intresse och illa dold fascination ditt val av ord. "och för all del att det är orimligt att vilja smitta barn med herpes". Orimligt?

Är inte viljan att skada barn, inte med våld utan med livslång sjukdom något så djävulskt onskefullt att ingen orsak till viljan är acceptabel? Hur kan du blunda för det?

Det klasshat som nu beskrivs och livligt diskuteras av allehanda proffstyckare och intellektuella är i min mening fullt jämförbart med antisemitism och islamofobi. Det är för mig ett under att belästa och normalt kloka människor dogmatiskt kan ta avstånd från det ena men omfamna det andra. Ingen fråga i dagens politiska och kulturella sverige gör mig mer förbryllad och faktiskt ledsen över den brist på vidsynthet som förefaller vara normen.

Du skriver att du hatar och som jag uppfattar det förefaller du se det så som en motor i ditt liv och gärning. Jag tycker synd om dig för detta och jag hoppas att du kan få hjälp och stöd för att komma över de händelser i ditt liv som satt så djupa spår i dig. Jag är övertygad om att ditt hat inte är grundlagt i din politiska övertygelse utan det handlar om personliga frågor som manifesterar sig på detta sätt. Detta gäller även för den herpesspridande poeten, stackars förvirrade man...

Anonym sa...

Jag läser och känner hatet stiga upp i mig. Vilken naturlig och befriande känsla!

Anonym sa...

Vill bara tacka för läsvärd artikel i senaste Fokus! /Lisa T

Anders Fagerlund sa...

En stark text!

Känslan av vanmakt i underordning, den delar du med många idag – och i historien.

Vibeke Olsson beskriver i Sågverksungen konflikten inom kollektivet – å ena sidan raseriet som vill slå blint och å den andra politiskt medveten handlingskraft. Grunden är ändå densamma – en förtvivlad och desperat medvetenhet om underläget. Kampen handlar om att bryta vanmakt. Sågverksungens pappa förstår att hatet kan rasera den kamp som måste föras organiserat och ordnat.

För att förverkliga en grundläggande positiv frihet var sågverksarbetarna i sundsvallsdistriktet tvungna att skapa och underordna sej något gemensamt. Emot den liberala individuella ”negativa” friheten stod en absolut nödvändig kollektiv disciplin som måste ses i sitt historiska sammanhang.

När vänsterrörelsen senare etablerades kunde kraften riktas emot en tydlig motståndare – den brukspatron som tjänade på lönearbetaren fanns ofta fysiskt tillgänglig på orten. Hatet riktades mot honom, eller mot de tjänstemän som kunde ses som lydiga tjänare. Klasshatet var konkret. Efterhand som samhället blivit mera komplicerat och organiserat har överheten/arbetsgivaren anonymiserats. Det finns inte på samma sätt någon eller något att rikta sej emot. Känslan av underlägen finns bara där, men vem är det jag ska rikta den emot?

Strukturer tillhör vänsterns tankebagage, men har varit ett ord för eliten. Människorna hatar sin belägenhet bara. Om någon erbjuder ett lämpligt objekt, en representant för överklass ger man sej tillfälligt på den. Man kan inte hata en ”struktur”. Känslan är densamma, men hittar olika föremål .

Vanmakten skapar hat, hämndbegär, kanske ibland den mera konstruktiva revanschlustan. Men hatet är ofta bara destruktivt.

Det socialdemokratin gjorde var att fånga upp och kanalisera det oerhört starka hatet i samhället i slutet av 1800-talet. Strindberg kände till sist och förstod , trots att han tillhörde de privilegierade medelklassmännen.
Nya ”strukturer” stelnade under 1900-talet . Vanmakten idag handlar fortfarande om underläge, det är andra grupper och andra problem än det som socialdemokratin en gång gjorde politik av. Men ändå – nedtryckta måste stå uppför varann. Ensam är aldrig stark.

Sara S sa...

Hat menar jag som sagt inte är något dåligt i sig, utan en känsla som signalerar orätt. Farorna kommer inte med känslorna utan med falska idéer. I dagens DN Insidan citerade en ung kommunist filosofen Spinoza som menade att "hat inte är kärlekens motsats utan en reaktion mot de krafter som skadar dem och det vi älskar. Kärlekens motsats är likgiltighet". Det skriver jag under på till 100%!

Förakt å andra sidan är hemskt och inget jag kan sympatisera med. Och den borgerliga människosynen dryper av förakt. För att rättfärdiga att somliga ska ha det bra och andra dåligt så menar den borgerliga ideologin att denna ordning är en naturlig följd av människors olika duglighet. De som har det bra har det bra på grund av sin duglighet medan de som har det dåligt har det dåligt på grund av sin oduglighet.
Inte så trevligt att höra för alla som har det svårt, och så undrar de varför vi känner hat...

Filosofen Harald Ofstad har i sin bok "Vårt förakt för svaghet" visat att nazismens världsbild bara är borgerlighetens världsbild dragen till sin spets i sitt socialdarwinistiska hyllande av konkurrens. Läs ex. den här artikeln "Vår tids nazistiska liberalism":

http://www.nytid.fi/2012/06/var-tids-nazistiska-liberalism/

Jag skulle önska att detta förakt från överheten diskuterades mer istället för det hat som underheten har all rätt att känna.

stettiner sa...

Till Sara S
"Filosofen Harald Ofstad har i sin bok "Vårt förakt för svaghet" visat att nazismens världsbild bara är borgerlighetens världsbild dragen till sin spets i sitt socialdarwinistiska hyllande av konkurrens."

Har du inte gått i en socialistisk skola, vet du inte vad konkurrens är. Betyg från första klass, de bästa får gåvor, de sämsta får gå om, upp till fyra gånger. Sedan rakar de ditt huvud och skickar dig till "uppfostringsanstalt". 50 barn i klassen, absolut tystnad anbeffales. I arbetarnas och böndernas stat hotar lärarna med att man slutar som gatusopare om man inte gör sina läxor. Hårt utgallring till elitklasser. Skola från 8.00 till 16.00. Ovanpå detta läxor i fem, sex ämnen, dag efter dag. Angiveri frodas. Skriftliga och muntliga prover är legio. Examinationer mellan alla skolstadier upp till studentexamen.

Försök att hata det systemmet, den som törs...