Ork: slut

"När vi var där höll jag också på med något sammanbrott." Jag såg bilder från ett vårigt Amsterdam i tidningen i morse och kommenterade med det jag främst minns från vår weekend där för ett par år sedan. Jag jobbade nästan hela tiden, kämpade med att hitta nät nog att maila i väg artiklar och höll hjärtklappningen och andnöden bara precis stången. Mellan varven promenader och kaféer och solsken förstås.

Jag vet inte hur ofta jag brutit ihop, men kanske ett par tre gånger om åren de senaste åren. Lite olika allvarligt, från den där gången när jag slutade klara av att hitta i stan och bara låg hemma med en filt över huvudet och ibland en bebis i famnen i ett par månader till de kortare enklare versionerna där det räckt med ett par veckors stillhet och extra träning för att komma igen.

Jag tjatar på min kille att han åtminstone ska försöka ta körkort och när jag satt där i morse och grät över mitt jävla psyke insåg jag en av anledningarna. När de där få semesterveckorna kommer är jag alltid så utarbetad att tanken att inleda semestern med att köra bil en längre sträcka känns helt ohanterlig. Jag tycker om att köra bil. Men när jag väl ska göra det är hjärnan så trött att jag bara vill gråta.

Jag orkar inte längre. När jag säger att jag bryter ihop och måste vila innebär det ju aldrig någon reell vila, jag har ingen sjukförsäkring, har aldrig råd att låta bli att jobba. Ibland kan man jobba lite mindre några veckor, det är allt. Eller till och med vara ledig helt några dagar om jag inte har någon deadline, men det är ju ledighet utan lön förstås och som sådan aldrig stressfri, man tänker alltid på pengarna man inte tjänar, på räkningarna, på hur fan det ska gå ihop.

Jag ser unga begåvade människor som försöker slå sig in i den här världen, personer med liknande känsliga psyken som jag, med liknande perfektionism och engagemang och jag tänker att nej, snälla, spring åt andra hållet. Utsätt er inte för det här, ni kommer gå sönder och ingen kommer tacka er, ingen kommer bry sig.

I den där kollapsen med orienteringsförmågeförlusten och filt-över-huvet-behovet, det var hösten 2009, kom den akuta krisen plötsligt. Jag deltog i ett panelsamtal och skulle köpa strumpbyxor på vägen hem och började gråta utanför Lindex utan att kunna sluta. Jag hade ett antal deadlines den veckan och ringde en fast uppdragsgivare för att berätta om läget och se om man eventuellt kunde skjuta fram min text en vecka. "Jag utgår från att du prioriterar oss", blev svaret. Hen frågade inte ens hur det var med mig.

Sådana är villkoren alltså, så mycket omsorg finns om också fasta frilansar.

Jag vill gärna påpeka att det dock inte alltid är så. I samband med sammanbrottet helt nyligen hade jag också deadlines och flera av redaktörerna då var tvärtom oändligt förstående. Vanlig mänsklig snällhet, man blir närmast förvånad av att träffa på den.

Det vanliga är ju att bli illa behandlad. Det är nästan det värsta med den usla betalningen också. Man känner sig trampad på. Att alla alltid värderar en så lågt, och även om man inte ska värdera sig i pengar är det ju den värderingsgrunden som finns enklast. Till sist föreställer man sig hur de fast anställda med sina (i jämförelse) fantasilöner och semesterersättningar och friskvårdsbidrag sitter där och skrattar hånfullt och överlägset åt oss. "Haha, de gick med på det där också. Att de inte fattar hur löjliga de är. Hahahahahahaha." När de sedan pratar direkt med oss är det med låtsad omsorg i rösten: "nej, det går tyvärr inte att höja ersättningen, det går inte i budgeten" (men själva får de förstås minst en 5 procent högre per år. Löneökningar är något heeeeeelt annat, ju.)

Jag vet hur bitter jag låter. Hur hatisk. Säkert kommer det komma någon glad anonym i kommentarerna som förklarar att det här bara är medelmåttans ressentiment eller medelklassens privilegier eller någon spännande kombination av de två.

Och det stämmer förstås. Jag vet att jag på mina bra dagar är en av Sveriges allra bästa politiska skribenter. Eftersom jag vet det tycker jag att det borde funka att försörja sig på det. Men jag vet ju precis lika mycket att det inte gör det, att ingen är beredd att betala för det. Hela tiden har jag trott att det skulle bli bättre när jag bara blev mer etablerad, när jag bara blev kändare, men nej. Efter varje sammanbrott har jag tänkt att jag måste bli smartare, jag måste sälja bättre, träna mer så jag håller ångesten borta, jag har plockat upp något pr-jobb som givit lite extra pengar ett tag och så har det känts okej. Men så kommer man tillbaka till den bransch man försöker verka i, och inser att jo, det är faktiskt lika vidrigt som jag trodde.

Denna jävla idé att just det jag skriver skulle vara särskilt viktigt, att just jag har ett ansvar att säga saker som andra inte säger. Hybrisen är fenomenal.

Men jag orkar inte längre. Det ingen annan vill betala för i ersättning betalar jag själv med kroppen. Jag är för gammal för det här. Jag orkade när jag var yngre, men det är så tydligt att det bara inte fungerar längre. Kollapserna kommer tätare, tyngre. Jag tror att jag är rätt bra på att skydda mitt barn, han vet att det inte är hans fel att jag är ledsen så ofta, men jag vill inte vara en sådan mamma i längden.

Så jag söker jobb nu. Uppdrag, jobb, vad som helst. Jag är öppen för förslag. Ett krav är att man ska vilja behandla mig väl.