Det finns inget gratis arbete

"Det verkar jätteroligt, men jag har tyvärr inte råd att jobba för så lite pengar." Jag vet inte hur ofta jag skriver den meningen som svar på mailförfrågningar om att jag ska skriva artiklar, sitta med i paneler, göra tv- eller radioprogram. Ibland är slutet på svaret lite annorlunda, för ibland vill de att jag ska jobba helt gratis.

Det ville exempelvis några personer ur Folkpartiets riksdagsgrupp som frågade om jag kunde komma och hålla ett föredrag för dem utifrån min bok en kväll i november. Jag svarade att jag har väldigt olika taxor för sådant beroende på uppdragsgivare, från noll för enstaka ideella organisationer som jag själv gillar till många tusen när det är uppdrag från exempelvis stora företag eller rika organisationer. Hur mycket var de beredda att betala, undrade jag.

Inget alls, visade det sig. Dessa folkpartistiska riksdagsmän, som själva tjänar 56 000 kronor i månaden plus ersättning för exempelvis dubbelt boende och resor, ville på allvar att jag, en frilansskribent och författare av smal olönsam litteratur, skulle komma och jobba för dem, gratis. Noll kronor i ersättning. Tack, men nej tack.

Det händer förstås att jag tackar ja. Jag jobbar inte primärt för att tjäna pengar, annars hade jag nog valt en annan bana. Ibland är uppdrag för roliga, ibland råkar jag ha tid över just då, ibland gillar jag som sagt fattiga uppdragsgivare och vill aktivt stödja deras arbete med mitt. Dit hör, för den som eventuellt undrade, inte Folkpartiet. Oftast tackar jag dock nej. Jag har inte egentligen råd att jobba gratis eller nästan gratis och jag har lyckligtvis kommit såpass långt att jag har råd att tacka nej. De där lockropen om att det är ett "bra sätt att synas" är ändå mest båg, fråga bara personen som har mage att uttala de där orden om hen också jobbar enbart för bekräftelse och uppmärksamhet.

Jag minns en text av Kjell Häglund (tror jag) om att ställa upp i tv som skribent. Man sitter där en dödstidig morgon och låter sig sminkas till mänsklighet och inser att alla andra runt omkring en får betalt. Vakten vid dörren har betalt, personen som servar kaffemaskinen har betalt, sminkösen har betalt, fotografer, producenter, programledare har betalt. Den enda som inte har betalt är du, som är där för att ge programmet innehåll.

Jag ställer mycket sällan upp i tv numera. Jag ställer upp i radio ibland för att jag gillar radio och för att det ändå tar mindre tid än tv, men bara om det är ett ämne som är riktigt roligt. På Sveriges Radio kan man förresten ofta förhandla till sig en liten summa betalning om man är hård och förklarar att man inte kan annars.

Häromdagen blev jag så tillfrågad av Unni Drougge att tala i Radio Ett om ett otroligt spännande ämne med en fantastisk meddebattör. Åh, som det ryckte i "tacka ja ändå"-nerverna, ett så skojigt samtal kan man ju göra bara för att det är roligt, tänkte jag. Jag gillar Unni, gillar personen jag skulle tala med även om vi aldrig tidigare träffats.

Sedan fick jag höra att samtalet skulle vara i två timmar. Det finns fördelar med det, förvisso, man får föra resonemang till punkt, hinner någonstans på riktigt. Men för att tala om ett avancerat ämne i två timmar i direktsänd radio måste man förbereda sig väl, om det ska bli bra. Den arbetstid jag måste lägga ner hade nu ökat till närmare en arbetsdag. Utan ersättning alls, som det visade sig. Inte ens resorna till och från radiostudion ersattes. Den glada känslan över samtalet förbyttes sakta.

För Radio Ett ägs av MTG. MTG gjorde en vinst på 2,3 miljarder förra året och även om den var lite lägre tredje kvartalet i år än förra året så slog man förväntningarna ändå. MTG:s vd Hans-Holger Albrecht tjänade 22 miljoner kronor 2010, drygt 1,8 miljoner i månaden. Jag vet att Radio Ett är helt nystartat och jag hoppas verkligen att Unni Drougges program där kan bli så bra som det verkar, men ett företag vars vd tjänar 1,8 miljoner i månaden, som gör en vinst på flera miljarder, vill alltså att jag ska jobba åt dem utan någon ersättning alls?

Det finns inget gratis arbete. Om jag ska arbeta gratis åt Hans-Holger Albrecht måste jag ta mer av någon annan, alternativt betala med min egen kropp och hälsa när jag jobbar ännu fler timmar för lägre ersättning. Någon måste betala. Om jag jobbar gratis är det jag som betalar. Jag har faktiskt ingen lust att subventionera MTG med mitt liv.

När man tänker på döden

De skulle åka bort, bara över natten. Jag skulle vara kvar hemma. Det var ingenting konstigt med det. Jag kan därför inte klart säga vad det var som triggade paniken när jag låg där mot hans axel kvällen innan morgonen när de skulle åka. Plötsligt rusade hjärtat och allt jag kunde tänka på var att de skulle kunna dö.

Jag vet att det är väldigt ovanligt med tågolyckor med dödlig utgång på sträckan mellan Stockholm och Västerås. Jag vet att det framstår som mycket konstigt, ja närmast löjligt att vara så fäst vid människor att man skräckslaget ligger och tänker på döden bara för att man ska vara ifrån varandra ett drygt dygn, 27 timmar för att vara exakt. Jag tyckte själv att det var rätt löjligt.

Jag tänker inte så ofta på döden längre. Jag gjorde det i många år, men någonting i den intensiva vardagslycka jag numera oftast är inbäddad i har - även om jag inte alltid kan ta till mig den - gjort döden otänkbar. Med det menar jag nog primärt omöjlig att tänka på. För när man älskar någon så vanvettigt, så absolut, så världs- och självomvälvande som jag tror att man bara kan älska ett barn så blir tanken på döden så ogreppbart fasansfull att man ligger på sin älskades arm i flera timmar utan att somna och räknar sin egen puls till 130 slag i minuten.

Pulsen har lagt sig, men jag tänker fortfarande på döden. Jag tänker på att de kan dö och försöker föreställa mig vad jag skulle göra, men jag kan bara försöka mycket korta stunder åt gången för annars får jag bokstavligen andnöd. Det är något med fasa och rent kroppsliga funktioner, en koppling som oftast begrips metaforiskt men som är helt sann. Jag får svårt att syresätta mig när jag tänker på att mitt barn kan dö.

En gång när det jag då trodde var det värsta redan hade hänt sade jag till mig själv att jag uppenbarligen klarar vad som helst. Kanske inte med så värst stor värdighet eller charm, förvisso, men ändå. Man tar det man får. Man klarar det man tvingas klara. Hur skulle man annars göra?

Men det värsta har inte hänt. Det värsta kan ännu hända.

Nu tänkte jag på det lite för länge. Jag försökte med astmasprayen, men jag vet inte om den hjälper.

Innan jag fick barn, innan jag ens hade försökt särskilt länge att få barn tänkte jag att jag gärna ville ha minst två. En av de viktigaste anledningarna, och jag efterhandskonstruerar faktiskt inte alls nu, var att jag tänkte att ett av barnen ju kunde dö. Om ens barn dör är det lättare att orka leva vidare om man har ett till, tänkte jag.

Jag är uppenbarligen för morbid för mitt eget bästa. Det finns massor av rimliga anledningar till att vilja ha fler barn än ett, att det är bra för barn att ha syskon, att man vill kunna älska flera människor hämningslöst, att det faktiskt är väldigt roligt att ha små barn som växer upp till små och sedan större människor omkring sig. Jag väljer i stället döden. Döden blir min anledning. Jag är inte riktigt klok.

Detta är den totala hjälplösheten. För jag vet ju att han kan dö, att de båda kan dö, även om det är ovanligt på vägen till Västerås. Jag vet att världen är farlig, att det finns ouppmärksamma bilförare, fallande istappar, barncancer, amyotrofisk lateral skleros. Jag har läst om så många döda barn senaste månaderna, barn dödade av sina föräldrar, barn dödade av andra barn, barn indirekt dödade av inkompetenta läkare, också i Sverige. Jag vet inte varför jag läser alla de där artiklarna, allt som händer är att jag blir uppfylld av världens ondska och meningslöshet och förlamad av fasa och sorg.

Att älska så mycket och veta att man inte kan skydda. Jag vet inte hur man står ut.