En liten apell mot det som kallas arbetslinjen

Min artikel i Arena finns alltså inte på nätet men efterfrågas av snikna typer som inte vill betala för samhällsjournalistik. Det senare är jag emot, men numret kom ju ändå ut för flera veckor sedan och jag vet inte ens om det finns kvar i tidningsaffärerna. Här är alltså min artikel.

-------------------

Hör jag ordet arbetslinjen en gång till så börjar jag gråta. Hur har det kommit sig att denna endimensionella, puritanska klyscha blivit grunden i all svensk politik? Eller har den? Vad betyder i såfall arbetslinjen? För den kan ju inte handla om att det i varje läge ska löna sig mer att arbeta än att inte göra det. Då skulle knappast socialbidragen vara utformade för att på effektivast möjliga sätt hålla kvar både vuxna och deras barn i bidragsberoende. Inte heller anses bidrag till föräldrar, varken i förlängd föräldraförsäkring eller vårdnadsbidrag, strida mot arbetslinjen, trots att de effektivt håller människor i sina bästa år borta från arbetsmarknaden i åratal.

Men kan de inte äta moralkakor?
Nej, arbetslinjen handlar om moral. Det nya arbetarpartiet är i den dimensionen likadant som det gamla. Arbetslinjen är uppfattningen om arbetets uppryckande kraft, där endast den som arbetar är en hel och ren och ordentlig medborgare, medan de andra, lösdrivarna och vagabonderna, inget har i folkhemmet att göra. Under uppbyggnaden av välfärdstaten var detta möjligen rimligt, för att få acceptans för sociala reformer måste de arbetande, skattebetalande, övertygas om att deras pengar inte gick till slöfockar och halvkriminella. Men i dag? Har vi inte kommit längre?

Nej. Alla förslag för social trygghet bortom arbetslinjen måste motarbetas. Till och med miljöpartiet, som alltid talat om medborgarlön, har förpassat idén till kategorin ”visioner” snarare än handfasta politiska mål. Ungefär som socialdemokratin och republiken. Medborgarlönen har även för miljöpartister blivit symbolen för det flummiga, världsfrånvända, det som låter alla käka praliner i soffan framför Days of Our Lives på någon annans bekostnad. Och hur skulle man kunna mota utanförskapet med sådan dårskap? Att det är i sociala försäkringssystem som sagt sig bygga på just arbetslinjen som hundratusentals slagits ut från arbetsmarknaden vill ingen låtsas om.

Bortom vänster och höger
För snart 15 år sedan lanserade Stefan Fölster, nationalekonomen som senare kom att bli chefekonom på svenskt Näringsliv, idén om medborgarkonton – individuella konton där människor hade kontroll över stora delar av de pengar de under sin livstid skulle komma att betala in i skatt och kunde göra uttag själva för föräldraledighet, studier och liknande. Medborgarkontona byggde onekligen på arbetslinjen, ur ett livstidsperspektiv, men skulle ändå ge enskilda människor långt större inflytande över sina liv. Idéerna väckte intresse först, men försvann snabbt ur det politiska rampljuset och står mycket långt ifrån dagens blocköverskridande enighet kring ökad kontroll och hårdare krav i socialförsäkringarna. För hur skulle det se ut om folk bara kunde ta ut pengar för att de ville?!

Det kan man undra. Svaret beror förstås på vad som är det egentliga målet. Vill man få människor som inte arbetar att börja göra det eller vill man framförallt få dem att känna sig som sämre människor? Om det sista är viktigast är förstås arbetslinjen, som den uttrycks numera, utmärkt. Morot och piska, eller ärligen mest piskor. Men om man prioriterar det förra är läget betydligt mer oklart. Ännu mer tveksamt blir det om man dessutom tar in sådant som behovet av en dynamisk ekonomi i kalkylen.

Så som vi behandlar de allra minsta
Låt oss exempelvis tala om dem som står längst från arbetsmarknaden och lever på socialbidrag. I dag är det nästan omöjligt för någon som är beroende av socialbidrag att förändra sin ekonomiska situation. Bidraget räknas nämligen av, krona för krona, från eventuella sidoinkomster. Eftersom socialbidraget räknas på familjebasis gällde det tidigare i hårdföra kommuner även sommarjobbande barn. På så sätt präntade systemet in bidragsberoendet även i nästa generation. Det här har blivit bättre. Dels räknas sedan januari i år inte längre barns inkomster in, dels har det ökade förvärvsavdraget gjort att man åtminstone inte behöver skatta för små inkomster, men det har inte påverkat läget i grunden. Marginaleffekten är 100 procent.

Jämför detta med de reformer som regeringen infört för förtidspensionerade. Här finns en insikt om att alla de 540 000 människorna inte är arbetsoförmögna och om att det hittills, trots det, varit förtvivlat svårt att locka ut dem i arbete. Därför får man numera arbeta eller studera som man själv vill, med bibehållen aktivitetsersättning, upp till inkomster på 41 000 om året. Därefter minskas förtidspensionen bara med hälften av de ytterligare inkomsterna. Man får minst hälften kvar, för att anknyta till en gammal skatteparoll. Det går ännu inte att se vilka effekter reformen har haft, men tanken är otvetydigt god. Det är tryggheten som får människor att våga försöka.

Skillnad på folk och folk
Vad är då skillnaden mellan dessa personer och de socialbidragsberoende? Mellan folk och folk? Varför anses tryggheten ibland leda till det för en rörlig, expansiv ekonomi så viktiga individuella risktagandet men ibland bara förslöa och förslappa?

En titt i socialdepartementets skrivelser om vårdnadsbidraget ger dystra svar. I vissa familjer anses nämligen vårdnadsbidraget strida mot arbetslinjen. Man kan inte få vårdnadsbidrag om man är sjukskriven, eller arbetslös, eller nyanländ invandrare, eller om man bor ihop med någon som tillhör de kategorierna. Dessa utanförskap anses smitta hela familjer. Då klarar man inte av någon valfrihet. Folkhemmet gör skillnad, nu som då.

Kanske låter det här som om jag inte begrep arbetets värde. Det gör jag förstås, både för den enskilde och för samhällsekonomin. Jag anser också att man bör tjäna mer på att arbeta än på att inte göra det, om så bara för att motsatsen visar förakt för människors faktiska ansträngningar. Men vägen till ett arbetande folk går inte genom att predika arbetsplikt och dra undan stålarna från alla som inte ropar hallelujah. Lika lite som det går genom att frikostigt pytsa ut pengar under förutsättningen att man för allt i världen inte jobbar. På det senare sättet fungerar ju socialförsäkringarna, man kan inte gå på a-kassa och jobba litegrann, då blir man av med stödet.

Medborgarlönens charm
Mycket talar däremot för att en medborgarlön på en relativt låg nivå skulle leda till mer arbete. Marginaleffekterna blir noll, alla ansträngningar räknas och uppmuntras, men fungerar de inte finns en trygghet kvar. För människor vill ju i allmänhet arbeta. Under tiden av det stora omtalade utanförskapet har volontärarbetet i Sverige exempelvis stigit till tidigare oanade nivåer. Tryggheten i ett sådant system skulle också kunna vara förlösande för företagsamhet och nya osäkra idéer, exakt det som varje ekonomi behöver.