En kort serie

Myndigeheterna och jag. Del 1

I dag fick jag brev från Statistiska centralbyrån. Tillsammans med Integrationsverket vill de att jag ska svara på frågor om hur jag som invandrare upplevt kontakten med arbetsförmedlingen.

Yes, ni hörde rätt. Jag är i byråkratirullarna lika mycket blatte som baby Carlos, även om hans farsa råkar vara född i Madrid och min i Birmingham. Han fick på köpet sammetsögon. Jag fick engelsk lättmjölkshy.

Mina kontakter med arbetsförmedlingen är ändå lite intressanta. Jag slutade nämligen ett långt vikariat ungefär samtidigt som jag blev gravid förra året. För en gångs skull var jag alltså inne i socialförsäkringssystemen. Det har jag nog aldrig varit tidigare. Men det passade förstås väl. För att jag skulle behålla min sjukpenninggrundande inkomst tills dess att jag för likaledes första gången i mitt liv tänkte ta ut något ur socialförsäkringarna sade försäkringskassan till mig att anmäla mig som arbetssökande på arbetsförmedlingen. Okej, sa jag.

"Men vill du inte ha a-kassa" sa damen på arbetsförmedlingen. "Nä" sa jag. Jag försörjer mig i mitt eget företag. "Men varför då?" sa hon. Det visste jag inte riktigt vad jag skulle svara på. Men jag förklarade situationen. "Jag behöver bara vara inskriven, jag vill inte ha några pengar, eller gå några kurser, eller få någon annan hjälp." Det blev svårt.

"Du måste åtminstone gå den här introduktionskursen" sa hon. Jag orkade inte bråka. Jag gick till en två gånger 40 minuter lång kurs där vi fick lära oss att söka i arbetsförmedlingen kulturs platsbank på internet samt lista våra kvalifikationer på ett för statistiken lämpligt sätt.

Sedan mailar hon då och då. "Har du fått något fast jobb än?" Jag svarar snällt att det har jag inte, men att jag klarar mig utmärkt. "Du passar inte in i systemet" sa hon en gång uppgivet. Jag höll förstås med. Jag har dock väldigt svårt att tro att orsaken skulle vara min faders födelseort. Det kan jag kanske skriva i den där enkäten.