Schulmans skämt avslöjar DNs folkförakt

I förmiddags ringde finaste Leo och frågade om jag kunde skriva något om Alex Schulmans hatattack på bloggvärlden. "Men det var väl ett skämt?" svarade jag. "Ja, men skriv om det då" svarade han, och sen gjorde jag det.

kortkort om klyftan i verkligheten

Här sitter man på gotland bland hundratals seminarier om naturgas och friskvård och undrade precis imorse över att det inte finns någon självklar samtalspunkt. Ingen stjärnsnackis, bara en massa mer eller mindre intressant/ointressant putter. De diskuterade ämnena är i allmänhet helt helt helt andra än de som diskuteras i den politiska debatt jag vanligen följer, och speglar ju de välorganiserade, välfinansierades intressen före, tja, publiken och väljarnas. (dessa kan självfallet emellanåt sammanfalla, men jag tror faktiskt inte att det gäller majoriteten av dessa evenemang).

Jag återkommer senare med en djupare rapport från det bokstavliga parallella universum som var Dick Harrisons föreläsning hos förläggareföreningen, men när jag åtevänder till datorn efter ett antal seminarier blir den almedalska centralpunkts-bristen ännu tydligare. Den stora snackisen är ju inte här, den är i Stockholm (?) eller på internet och handlar om TPB-försäljningen. Jag vet inte exakt hur jävla media-savvy Peter Brokep Sunde är, men att släppa den här nyheten just den här veckan är så roligt att jag sitter och fnittrar i pressrummet. Ni bestämmer inte över agendan längre, säger han, och fast i naturgasträsket kan jag faktiskt bara hålla med.

dagens text: äntligen är politik på riktigt

jag har sjukt bråttom, ska snart åka i en liten båt för första gången på 15 år, men här är dagens krönika i alla fall.

Den absoluta bristen på tvekan

Jag minns inte när jag kom på att jag faktiskt bokstavligen skulle dö för honom. Inte ett andetags betänketid, inga kompromisser, ingen tvekan. I detta är han unik i världen.

Det finns såklart en romantisk föreställning om att det borde vara just så. Ändå minns jag hur skakad jag blev av den där insikten. Detta, mer än graviditetens fysiska och huvudsakligen obehagliga symbios eller den första tidens ljuva oxytocinchock och definitivt mer än amningens boja om moderskroppen, definierade vår relation för mig. Den absoluta bristen på tvekan. Skrämmande.

Jag menar inte detta som i någon supermammaistisk "jag sätter alltid mitt barn före mig själv". Det gör jag inte. Det däremot skulle jag inte, kan inte, vill inte. Jag sätter ofta mina tankar före honom, jag ignorerar hans tjat om att leka och läsa böcker när jag själv läser eller pratar med någon, i ganska stor utsträckning låter jag honom anpassas till mitt liv snarare än tvärtom. När jag är i intensiva skrivperioder ser jag honom knappt, överlåter med varm hand ansvaret till någon annan och beter mig som äldre tiders patriarker som kommer ut ur arbetsrummet och smeker honom över kinden bara för att därefter dyka ner i skrivandet igen. Dörren och sinnet stängda för honom, hans rop efter mig irriterar. När jag ändå är ute hos honom är tankarna så uppenbart någon annanstans.

Jag är inte stolt över detta. Men om jag inte hade den möjligheten skulle jag inte kunna skriva. Jag har möjligheten och jag utnyttjar den skamlöst. När jag dyker upp ur en sådan session, yrvaken, rödögd, tar han emot mig som om jag aldrig varit borta. Mitt hjärta sprängs av tacksamhet.

Mer om förlagseländet

Karin Stensdotter skriver intressant och hänvisar framförallt till en otroligt spännande artikel i Svensk Bokhandel. Massor av författare verkar arga, men är det så att ingen faktiskt orkar/vågar/vill säga nej till Bonniers till slut? Jag ska i och för sig inte säga något, jag vet ju själv inte om jag klarar av att säga nej heller.

och så lite nepotism

fatta hur bra det är med vidare läsanvisningar/källhänvisningar till ledarsidestexter! Själv tycker jag ju numera att det är svårt att skriva texter utan länkar i och på det här sättet får man ju lite av det ändå. Det kanske krävdes en vanligen fotnotsexekverande akademiker för att komma på det.

Att sälja sin digitala själ

Bonniers säger alltså nej. Trots att det enligt Svensk Bokhandel funnits stor kritik från många författare mot det nya avtalet, där man ger bort de digitala rättigheterna på 7 år för en liten men odefinierad summa och utan att förlaget åtar sig att faktiskt göra några e-böcker, och, framförallt, utan att någon har någon direkt uppfattning om hur nämnda e-boksutgivning i såfall ska se ut, får man som Bonniers-författare alltså inte tacka nej. Jag har förklarat så bra jag kan mina invändningar, och de säger att de förstår, men att de ändå inte kan kompromissa.

It's their way or the highway.

Det gör mig väldigt väldigt ledsen. Inte för att min lojalitet mot familjen Bonnier skulle vara så värst uttalad, tvärtom ogillar jag ju både deras maktposition och de sätt de emellanåt använder den. Men jag tycker om min förläggare. Hon förstår vad jag försöker skriva. Att ha en förläggare är som att ha en blandning av terapeut och redaktör och som sådan han hon hjälpt mig att bli mycket bättre än jag klarat att vara bara av mig själv.

Their way or the highway.

Jag vet att det kan verka obstinat, herregud, skriv på de där fåniga pappren då, det är ju inte som att du skriver böcker för att tjäna pengar. Det är sant. Men jag är ju en sån där patetisk människa som tror på saker och jag råkar kunna lite mer än rätt många om det här med internet och jag kan inte lita på att ett företag som låter sig företrädas av Kristina Olinder inte kommer göra exakt samma misstag som skiv- och filmbolagen redan gjort.

Säga till kunderna att ni är idioter som förtjänar att bli lurade. Som förtjänar bisarrhöga priser och usla tjänster, som förtjänar spyware och kopieringsskydd som gör att man inte kan låna ut en bok till sin kompis. Och om ni då, efter att vi gjort allt vi kan för att behandla er så jävla illa man bara kan, övergår till de kvalitetsmässigt överlägsna olagliga produkterna tänker vi använda våra lobbyistkontakter att nedmontera det fria samhället och stämma er tills korna går hem. Vad motsvarar 24 låtar i bokvärlden, två-tre romaner? En miljon dollar i skadestånd per roman, kanske då.

Det här är inte en värld jag vill vara del av.

Jag vet att jag säljer mina ord till en Bonniertidning hela tiden, och jag skulle som sagt gärna fortsätta ge ut hos dem egentligen, men jag vet ärligen inte hur långt jag kan sträcka mig. Bonniers har som sagt inte kommit igång med sin e-bokssatsning än. Om jag säljer rättigheterna i säcken nu har jag inget att säga till om kring detaljbesluten sedan. Och om de börjar kränga min roman i digital form för 150 spänn med kopieringsskydd kommer jag se det som en personlig förolämpning. Helt bortsett från hur illa det vore för min politiska trovärdighet.

Och om jag säger ja då? Hur påverkar det min relation till mitt förlag, till min förläggare om jag känner att jag tvingats till något jag inte vill? Kommer jag ändå kunna skriva bra, kommer vi kunna samarbeta, kommer jag kunna låta bli att ställa till obehagliga scener på författarfesterna? Kommer förtroendet finnas där, det som måste finnas där för att en förlag ska vara något mer än bara ett tillverkningsindustriföretag för böcker? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska göra.

Framtiden har jävlar i mig INTE redan hänt

Dagens text var från början i mitt huvud en mindre essä som också tog upp behovet av medborgarlön, den bisarrt ensidiga politiska koncentrationen på efterfrågan på arbetsmarknaden och motsvarande frånvarande intresse för utbudet, det genuint underliga i att det enda riktigt moraliskt försvarbara för människor att välja framför arbete är att vara med sina barn, ytterligare en liten hyllning till miljöpartiet och en formulering om frisyrer. Men nu blev det bara det här kvar.